Helt plötsligt en dag dök han upp i mitt huvud, i mitt minne. Helt oväntat, en gammal granne för ca 45 år sedan.

Vi bodde grannar en liten tid och han hade två söner i 5–7 års ålder, som jag lekte med.  Jag minns honom som väldigt snäll och rättvis. Han var liten till växten och han måste ha varit kring 30 år. Ensamstående.
– Vår mamma är i himmelen och brukar titta ner på oss, sa en av pojkarna jämt.

Jag minns det så väl hur vi stannade till med våra cyklar och tittade upp mot himmelen. Vi kisade mot solen.  Jag såg inte deras mamma, men hoppades att de gjorde det. Jag tänkte att det var ju deras mamma och jag minns att jag verkligen hoppades att de båda skulle se henne en dag. Jag förstod att det var pappan som sagt till pojkarna att mamman ser dem, jag minns att jag tyckte det var så fint gjort av pappan, att han varit så snäll som berättat det.

Jag minns knappt hur pappan såg ut, minns inte vad han hette varken för eller efternamn, men jag minns att han var snäll och att jag aldrig var rädd för honom. Ibland arbetade han sent på kvällarna och min bror satt barnvakt till pojkarna. De bodde en trappa ner, så det var lätt för oss att springa mellan. Jag minns också den där julen när pappan kom med en julklapp som tack för all hjälp. Han var så otroligt tacksam för den hjälp han fick.

”Det svider hårt inom mig när jag tänker på sorgen de hade efter sin mamma.

Ibland kunde han vara lite stressad och jag kunde tycka då att det var lite kul, nu förstår jag att det inte alls var kul. Jag minns den där gången vi inte hade kommit hem i tid. Han hade tagit sin bil för att leta efter oss. Vi såg honom köra under en gångtunnel, vi tyckte det var roligt eftersom det just var en gångtunnel och inte en bilväg. Vi skrattade och tyckte han var rolig. Han var säkert jätteorolig att något hade hänt pojkarna. Idag kan jag förstå hans oro!

Det svider hårt inom mig när jag tänker på sorgen de hade efter sin mamma. Det måste ha varit fruktansvärt att mista sin mamma och den man älskar och bli ensam med två små barn.

De flyttade så småningom till en annan stad. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var synd och tänkte mycket på dem efteråt. Jag och mina syskon undrade ibland hur de hade det, men med tiden glömdes allt bort.

Så idag tänker jag återigen på dem. Jag har inte glömt. Jag är glad att jag fick lära känna dem fast det bara var för en kort stund.

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelTvå resenärer på färd tillsammans
Nästa artikelMan ser inte längre än näsan räcker!
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn