”Nu åker jag” skrev jag till min man via sms så han kunde börja med maten, sedan startade jag bilen och åkte från Fanthyttans parkering. Det var fredag för en månad sedan. Det hade snöat lite och jag lyssnade på Lasse Berghagen, bytte lite låtar och tänkte på efterrätten jag skulle äta, nämligen kladdkaka.

De hade varnat på radion att det kunde vara halt ute på vägarna, snön låg täckt över vägbanan och jag började fundera vilken väg jag skulle ta hem, jag hade nämligen två vägar att välja mellan lite längre fram, jag tänkte att jag väljer den säkraste, inte den smala vägen via skogen.

Jag sjunger med Lasse samtidigt som jag känner en andes närvaro på passagerarsidan. Jag ler och blir glad och tänker: ”Oj, en fripassagerare, vem kan det vara tro”? Sedan fortsätter jag att sjunga. Det tar inte många sekunder när jag ser den vita bilen, det är något som inte stämmer, allt går fort. Det jag vet är att den vita bilen inte ska vara på min sida av vägen. Helt plötsligt förstår jag att vi kommer att frontalkrocka!

På en sekund hinner jag tänka så mycket, på en sekund rullar livets film inom mig. Jag tänker att jag måste hålla i ratten, tänker på min nacke om jag får en whiplashskada, tänker om jag blir förlamad, tänker på maten min man gör hemma, tänker på min familj, tänker att jag kanske ska blunda så jag inte får något i ögonen och förstör synen och det sista jag tänker före smällen är att jag inte vill dö.

”Jag är rädd att mina ben ska klämmas fast, jag är rädd att jag blir svårt skadad.

Jag förstår just då att det inte är jag som kan bestämma om jag ska leva eller dö. I den sekunden ger jag andevärlden det beslutet och när jag gör det får jag en otroligt lugn i kroppen. Jag minns att jag blev förvånad av lugnet, för jag har alltid trott att jag skulle känna panik i en sådan situation.

Så kommer smällen, den är enorm, större än jag hade väntat mig. Jag hör hur plåt och plast flyger kring bilarna. Jag skriker till, men tappar andan och hinner tänka varför skriker jag inte mer? Jag ser airbagen komma farandes mot mig och hinner tänka att den fungerar. Jag börjar känna lukten av krut från airbagen, lukten sprider sig i hela bilen. Jag håller i ratten så knogarna vitnar. Jag är rädd att mina ben ska klämmas fast, jag är rädd att jag blir svårt skadad. Jag blundar lite, som jag hade tänkt sekunden innan, och försöker hålla nacken stilla och i allt detta har jag lugnet kvar. Jag förvånas av mitt lugn, fast min hjärna tänker så mycket.

Sedan blir det tyst och jag hör någon säga:

– Det här gick ju bra.

Jag tittar mot passagerarsidan och minns plötsligt andekontakten, är det inte en ängel jag känner av? tänker jag. Tacksamt säger jag:

– Ja, det gjorde det.

Det är som om jag ser ett ljust moln, som försvinner ur passagerarsätet. Nu sitter jag själv i bilen.

”Jag börjar se mig omkring och märker att det ligger bildelar överallt.

Jag rör mina ben och armar för att känna om jag är skadad, inget är brutet. Jag kryper ur bilen, det är trångt, som ett litet hål. Jag blir lite irriterad av att airbagen från taket är i vägen, dörren är svår att få upp. Jag rycker till ordentligt och märker plötsligt att jag ser dåligt, men förstår att allt mitt hår har flugit fram i ansiktet.

Väl ute ser jag bilarna. Jag blir chockad, bilarna har knappt några motorer kvar, det är som om de är kapade. Jag börjar se mig omkring och märker att det ligger bildelar överallt. Det är då jag förstår sanningen, att jag fick leva, jag skulle inte dö.

Det var en fruktansvärd upplevelse som hemsöker mig fortfarande när jag kör på snöiga vägar. Jag tycker alla bilar kommer över på min körbana, det är som mina muskler återigen börjar känna av den tunga smällen, min hörsel hör hur plåt och plast exploderar och jag kan känna lukten av krut.

Men, jag kan även känna av lugnet. Jag är tacksam att jag fick behålla den känslan, den hjälper mig mycket just i sådana situationer. Jag kan inte riktigt beskriva den, men den är som levande bomull i min själ som ger mig lugn energi. Som en healingboll. Den ger mig trygghet och jag hoppas att den känslan kommer att vara med mig länge. Det lugnet hade jag inte före olyckan, så jag måste tacka olyckan för att jag får känna den otroliga känslan.

Personen som körde den andra bilen klarade sig med ett brutet ben, så vi hade skyddsänglar båda två!

Tack min skyddsängel att du fanns hos mig
hur skulle jag klarat mig utan dig?
Tack för att du använde dina vingars kraft
att omsluta mig och jag förstår turen jag haft.
Tack för att du gav din kärlek till mig
just då, den sekunden jag behövde dig.

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelDet där med sömnen
Nästa artikelHar vi alla svar?
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn