Jag sitter i meditation. Jag är någonstans på väg till berget för att dricka te. Jag hör när Hon kommer. Jag hör hur dom, Den auktoritära och Hon, pratar och jag blir glad. Jag tänker att dom känner varandra. Det känns fint. När jag öppnat upp så behöver jag besöka toaletten. Så fort jag öppnar dörren så känner jag stämningen. Jag undrar vad som hänt. Jag får inte ihop det eftersom jag tror att dom är vänner. Hörde jag dom inte skratta? Jag går på toa. Jag dricker lite vatten. Sedan ber jag Henne att följa med. Hon ställer en fråga och svaret är nej. Frågan är lite konstig tycker jag, men hinner inte riktigt med. Jag känner en stark kraft. Jag känner att jag har backup. Jag har någon mycket längre och bredare bakom mig.

Jag stänger dörren bakom oss. Jag frågar hur hon mår. Hon öppnar munnen. Jag blir snopen. Det som kommer ut är en kaskad. Jag vet inte om jag ska skratta åt det Hon säger. Jag tror först att Hon skojar. Hennes mun är ett automatvapen. Jag undviker kulorna så gott jag kan. Hennes ego är triggern. Jag parerar. När jag får en chans så svarar jag henne. Jag märker hur jag inte vänder henne ryggen. Jag följer henne i rummet. Tar hon ett steg till höger så tar jag ett steg till vänster. Vi står hela tiden hjärta mot hjärta. Jag backar inte när hon tar ett steg framåt, det gör hon när hon märker att jag inte flyttar på mig. Hoten kommer. Hoten om en sämre framtid ekonomiskt. Jag har en respons på det med. Jag viker inte undan.

’’JAG SKAKAR. JAG KÄNNER MIG LEDSEN. OCH I CHOCK. JAG HAR ALDRIG UPPLEVT NÅGOT LIKNANDE TIDIGARE.

Minuterna går. Jag tänker att jag måste vara med i något slags tv-program där man skämtar med folk. Människor Kan Inte vara så insyltade i sitt egna ego. Det är omöjligt för mig att förstå. Hon väljer att gå, till slut. Utan behandling. Jag plockar undan och lägger tillbaka kudden och filtarna i skåpet. Sen lämnar jag också rummet. Jag skakar. Jag känner mig ledsen. Och i chock. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Eller har jag det?

Jag registrerar att personen som stod bakom mig tidigare inte gör det längre. Han visste. Han visste redan innan. Det gjorde jag med på sätt och vis. Jag vaknade nämligen med kalla knän. Knäna berättar alltid när det är sattyg i luften. När det ska explodera, kantra, rasa och raseras. Det är första gången knäna berättar för mig att det även kan vara på ett personligare plan, att det inte behöver vara globalt.

När jag kom till jobbet denna specifika dag så berättade jag för Den Auktoritäre om mina kalla knän och att sattygen flyger i luften. Den Auktoritäre undrar nyfiket hur länge jag har haft varnande knän. I efterhand funderar jag på varför jag berättade det. Kanske berättade jag för att förvarna, så att vi båda kunde vara beredda.

Vi pratar om denna händelse flera gånger och till slut så sitter vi och skrattar. Jag säger att det kommer bli en text av den här händelsen. Det är en bra inspiration. Den Auktoritäre har inte heller upplevt något liknande. I början skäms jag för Henne. Att Hon skulle till mig på behandling, att det på något sätt är mitt fel att Den Auktoritäre blev utsatt för detta. Men Den Auktoritäre skrattar ”Äntligen! Äntligen! Jag har väntat i 60 år på att någon ska kalla mig Auktoritär, och nu äntligen!”

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelVårt nervsystem påverkar vår hälsa
Nästa artikelIntuitionen tog mig till pilgrimsleden
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn