Tonläget är högt. Låtsas vara lugn och tillgänglig:

– Neeej, men du stör iiinte…

Barn skrikleker i bakgrunden. Det slamras med kastruller, disk. Svordomar och livmodersavgrundsvrål bankar innanför pannbenet. Jag ser för mitt inre hur blodådrorna snart spricker i tinningarna. Jag hör dom tysta skriken. Jag hör lögnerna:

– Allt är baaaara fiiiint här…

Jag ställer frågor. Rätt frågor. Sådär rätt så det bli jobbigt i andra änden.

Sen kommer förklaringarna. Ursäkterna. Rädslorna. Anklagelserna.

I luren låter en sak. I luften hörs något annat.

Jag står inte ut. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Och jag är en så’n j-a dålig förälder som tänker såhär. Som känner. Jag tappar snart tålamodet och syret tog slut här inne för länge sen. Jag längtar efter att få vara en stund för mig själv. Jag längtar efter att få vara spontan i några timmar. Sova. Duscha. Borsta håret i lugn och ro.

Om bara barnen kunde somna.

Ingen förstår det här. Ingen vet hur jag har det.

Det är aldrig tyst. Och när det väl är tyst så är något fel. När dom sover så måste jag lyssna så att dom andas. Trots att syret tog slut för länge sedan.

Jag hör allt. Men vet inget. Jag känner krampen i bröstet. Jag känner hur huvudet vill sprängas. Hur käkarna är så spända att det värker. Jag känner klumpen i magen. Jag känner känslorna. Otillräckligheten. Hur det bankar på insidan. Hamrar och slår. Men jag förstår ingenting. Jag vet ingenting.

– Jag behöver lägga på nu. Jag tänkte jag skulle hinna ut och jogga innan jobbet.

– Jaaaa, för du är ju sååå tjock!

Det isar till i mitt hjärta. Kliv inte i, kliv inte i. Avundsjukan är smärtsam. Kommer som en projektil. Missunnsamheten är plågsam. Jag hinner inte riktigt värja mig. Tappar balansen på insidan. Blir riktigt snopen. Förvånad. Jag undrar hur många människor som tänker så?

Tjock. Som att man bara rör på sig för att gå ner i vikt, följa kroppsideal. Som att vi inte kan träna för att minska stressen i kroppen. Som att en joggingtur inte kan ge mig energin så att jag orkar stå bredvid och stötta. Starka ben behövs då. Eller för att jag tänker bättre. Eller helt enkelt för att det är ett sätt vi alla kan använda för att ge oss själva lite tid i skogen. Ensamma. Om vi väljer det. Om vi prioriterar. Om vi vill. Ett sätt att få igång endorfiner. Med eller utan barnvagn.

Men det säger jag såklart inte. För jag förstår ingenting. Jag vet ingenting.

Isen i hjärtat smälter långsamt för varje meter benen bär mig framåt. Tankarna renas. Jag kan le igen. Se skogen, fåglarna. Spindelnäten och blommorna. Varje andetag är som en meditation. Klumpen i magen är borta. Tankarna renas. Jag känner gruset under mina fötter. Andas.

Jag önskar att jag kunde ge en del av mina joggingandetag till andra människor. Ett andetag här och ett andetag där. Så käkarna kan slappna av i några minuter. Så att livmodersavgrundsvrålet kan- antingen få komma ut eller bara tystna en stund.

Ett andetag här och ett där. På starka ben.

Stötta, andas förbi all avundsjuka och missunnsamhet på egen tid.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

 

Föregående artikelDen förklädda ängeln
Nästa artikelDagen som har påverkat mig mest i livet
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.