Tonläget är högt. Låtsas vara lugn och tillgänglig:

– Neeej, men du stör iiinte…

Barn skrikleker i bakgrunden. Det slamras med kastruller, disk. Svordomar och livmodersavgrundsvrål bankar innanför pannbenet. Jag ser för mitt inre hur blodådrorna snart spricker i tinningarna. Jag hör dom tysta skriken. Jag hör lögnerna:

– Allt är baaaara fiiiint här…

Jag ställer frågor. Rätt frågor. Sådär rätt så det bli jobbigt i andra änden.

Sen kommer förklaringarna. Ursäkterna. Rädslorna. Anklagelserna.

I luren låter en sak. I luften hörs något annat.

Jag står inte ut. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Och jag är en så’n j-a dålig förälder som tänker såhär. Som känner. Jag tappar snart tålamodet och syret tog slut här inne för länge sen. Jag längtar efter att få vara en stund för mig själv. Jag längtar efter att få vara spontan i några timmar. Sova. Duscha. Borsta håret i lugn och ro.

Om bara barnen kunde somna.

Ingen förstår det här. Ingen vet hur jag har det.

Det är aldrig tyst. Och när det väl är tyst så är något fel. När dom sover så måste jag lyssna så att dom andas. Trots att syret tog slut för länge sedan.

Jag hör allt. Men vet inget. Jag känner krampen i bröstet. Jag känner hur huvudet vill sprängas. Hur käkarna är så spända att det värker. Jag känner klumpen i magen. Jag känner känslorna. Otillräckligheten. Hur det bankar på insidan. Hamrar och slår. Men jag förstår ingenting. Jag vet ingenting.

– Jag behöver lägga på nu. Jag tänkte jag skulle hinna ut och jogga innan jobbet.

– Jaaaa, för du är ju sååå tjock!

Det isar till i mitt hjärta. Kliv inte i, kliv inte i. Avundsjukan är smärtsam. Kommer som en projektil. Missunnsamheten är plågsam. Jag hinner inte riktigt värja mig. Tappar balansen på insidan. Blir riktigt snopen. Förvånad. Jag undrar hur många människor som tänker så?

Tjock. Som att man bara rör på sig för att gå ner i vikt, följa kroppsideal. Som att vi inte kan träna för att minska stressen i kroppen. Som att en joggingtur inte kan ge mig energin så att jag orkar stå bredvid och stötta. Starka ben behövs då. Eller för att jag tänker bättre. Eller helt enkelt för att det är ett sätt vi alla kan använda för att ge oss själva lite tid i skogen. Ensamma. Om vi väljer det. Om vi prioriterar. Om vi vill. Ett sätt att få igång endorfiner. Med eller utan barnvagn.

Men det säger jag såklart inte. För jag förstår ingenting. Jag vet ingenting.

Isen i hjärtat smälter långsamt för varje meter benen bär mig framåt. Tankarna renas. Jag kan le igen. Se skogen, fåglarna. Spindelnäten och blommorna. Varje andetag är som en meditation. Klumpen i magen är borta. Tankarna renas. Jag känner gruset under mina fötter. Andas.

Jag önskar att jag kunde ge en del av mina joggingandetag till andra människor. Ett andetag här och ett andetag där. Så käkarna kan slappna av i några minuter. Så att livmodersavgrundsvrålet kan- antingen få komma ut eller bara tystna en stund.

Ett andetag här och ett där. På starka ben.

Stötta, andas förbi all avundsjuka och missunnsamhet på egen tid.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

 

Föregående artikelDen förklädda ängeln
Nästa artikelDagen som har påverkat mig mest i livet
Jag målar och skriver. Jag älskar färger. Älskar att leka med ord. När penseln far över duken kan jag uppleva ett enormt lugn. Meditativt. När jag mediterar får jag ofta inspiration till att måla. Jag ser färger som inte finns. Än. Jag är ofta ute i trädgården. Klappar på äppelträdet. Ger tröst och söker tröst. Jag driver företaget Elins massage och healing. Jag har en egen lokal nära Resecentrum i Örebro. Jag erbjuder massage, healing och säljer mina tavlor. Jag funderar på att bli biodlare, men har inte bestäm mig än. Jag drömmer om att bli medium, men vill landa lite mer först. Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, kreativitet, healing och andlighet.