När jag funderar på ”andlighet”, dyker många olika tankar upp inom mig. Och frågan växer, ”vad är andlighet”? Hur ska man kunna svara på det? Det finns säkert lika många svar som människor, som undrar över den frågan.

Först dyker det upp religion i mina tankar, är man andlig bara för att man har en religiös tro? Nej, något inom mig säger att så behöver det inte vara. Man kan vara ateist och ändå vara andlig.

Det börjar så smått formas en tanke i mitt sinne när jag skriver detta. Det känns som att jag vill sätta likhetstecken mellan ”andlighet” och ”renhet”. Det vill säga den renhet som ett opåverkat sinne har. Som en nyfödd baby.

När du föds är du bara dig själv, ingenting annat har ännu kunnat påverka dig i ditt inre. Endast de gener och egenskaper som du fått genom dna från dina föräldrar. Du är en ny liten människa som ännu inte har tagit intryck från din omgivning. Du är så ”ren” som någon någonsin kan vara. Du är i anden.

Jag inser att för mig är detta det absoluta tillståndet för en människa att vara andlig. När du omedvetet bara är dig själv. Den nya lilla människan kan inget annat, den vet inget annat, den är bara i sin ande som ryms i den fysiska kroppen.

Så småningom växer den lilla människan upp och börjar utforska världen. Tar intryck och smakar och lyssnar sig fram. Tiden går och en identitet börjar växa fram. Det ideala skulle naturligtvis vara att få utvecklas och ta till sig livet på sina egna villkor. Forma sin uppfattning om saker och ting på sitt eget vis. I vårt moderna samhälle finns inte utrymme för det fullt ut, det har kanske aldrig funnits. Vi tar intryck från allt och alla vare sig vi vill eller inte. Men hur kan vi då vara ”andliga”? Hur kan vi bevara vår ”renhet”, från intryck och åsikter som kanske inte kommer ifrån oss själva. Känns som en omöjlig tanke.

För mig blir det då så att vara ”andlig” är att så långt det är möjligt följa sin egen övertygelse om hur man ser och känner inför den verklighet som man befinner dig i.

Att så långt det går vara i sin ande, det som känns rätt och riktigt, med minsta möjliga påverkan från andra. Så klart kan man tycka och känna som andra, men man måste fullt ut kunna hålla med från sitt hjärta, utan minsta tvekan. Att vara den man ärligt känner att man är i själ och hjärta. I min värld är du då, som vuxen, det närmaste du kan komma i att vara ”andlig”.

Ingela Collin Lendin
Lärare och medium vid kursgården Gamla Byskolan

Föregående artikelTankar om förändring
Nästa artikelJag, högkänslig? Ja, det förklarar mycket…
Mitt namn är Ingela Collin, och jag arbetar som husets medium på Terry Evans kursgård. När Terry har kurser på gården så finns jag där för att erbjuda healing eller privatsittning, eller bara ett samtal om mediala funderingar och upplevelser. Jag arbetar under mitt eget företag, Maginas, och tar även emot klienter från hela landet som ringt och bokat en tid. Förutom arbetet på kursgården kan man också boka mig för medial undersökning och husrening. Jag är också kursledare i Healing och Mediumskap. Jag är medlem i Barnens Röst, och finns även där som en resurs för samtal om barns mediala upplevelser, och föräldrars roll i detta sammanhang. Jag har arbetat med healing i cirka 20 år och utfört mediala sittningar i cirka nio år nu. Jag älskar mitt arbete som ger mig minst lika mycket som klienten. Det utvecklas ständigt, nya insikter och upplevelser gör arbetet levande och kreativt. Jag har kommit att älska att vara kursledare i Healing och Mediumskap. Att se människor växa och upptäcka sin potential är underbart.

3 KOMMENTARER

  1. Tack Ingela för givande läsning. Andlighet är ett stort ord och kan vara olika för alla, men jag tänker ändå att det kan vara att ha kontakt och kommunicera med sin egen själ. Då blir det också en väldigt individuellt grundad andlighet som ej kan korrumperas av andra.
    Varm kram
    Rita Borenstein

  2. Fina och varma ord. Jag kan se, utifrån min egna inre resa, att jag under lång tid inte var i kontakt med min själ. Det gjorde ont och jag kände en slags separation jag inte kunde förklara, jag sprang runt sökandes i ingemansland. Det var inte förrän jag STANNADE som jag började hitta hem till mig själv, den JAG verkligen är. Livet är bra fantastiskt…

  3. Du befriar begreppet andlighet från religionen och det tycker jag om.
    Tänker att själva socialisationsprocessen som du själv beskriver som en del av livets utveckling också kan vara en förutsättning för ett möte med sig själv.
    Plötsligt uppstår behovet att dra sig undan och stänga av för en tid.
    Man kanske först då får något perspektiv på behovet av sig själv

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn