Att känna känslor är naturligt, eller?

0
1672

Känslor är naturliga. Åtminstone borde de vara det. Men om vi inte har fått lära oss att förstå detta som barn, hur ska vi då veta det?

Jag har, så länge jag kan minnas, varit rädd för att känna mina känslor, framför allt de jag klassade som ”jobbiga”. Jag ogillade starkt obehaget de skapade inom mig och mitt sätt att hantera dessa känslor var genom att… inte låtsas om dem! Redan som en liten flicka började jag anamma detta beteende. Det var inget jag planerade, det skedde helt omedvetet. Jag tog efter min omgivning och agerade på det enda sätt jag visste hur.

Detta beteende tog jag så klart med mig upp i vuxenlivet. Jag fortsatte fly undan besvärliga känslor på olika sätt, vanligtvis till träning men också till arbete, godis eller något annat som kunde få mig på andra tankar. När känslorna var borta kändes det bra och lugnt. Men det höll vanligtvis bara i sig en kortare stund. Oftast dök de malande känslorna upp igen, då i ökad styrka. Jag kunde riktigt känna oron, den inre känslomässiga stressen, stiga i kroppen. Det blev svårare och svårare att fly undan dessa känslor. Tro nu inte att jag inte försökte… Jag kämpade med näbbar och klor, på alla sätt jag kunde komma på för att slippa känna dem, men till slut nådde jag min botten och jag kunde inte längre värja mig.

I mitt fall krävdes en stroke för att jag skulle förstå att jag behövde förändra något i mitt liv, men jag hade fortfarande inte en susning om vad. Något senare började jag studera till kognitiv coach och terapeut. Under denna utbildning träffade jag andra människor som, liksom jag, hade hanterat sina känslor på liknande sätt. Plötsligt var jag inte ensam! Det kändes som en stor lättnad. Tillsammans fick vi möjligheten att utforska våra känslor samt börja förstå hur vår historia och våra erfarenheter i livet har kommit att påverka oss.

Vi elever fick bland annat i hemuppgift att skriva dagbok under ett helt år. Varje dag skulle vi kortfattat redogöra om dagens händelser samt vilka känslor vi hade upplevt. Jag minns första dagen när jag skrev i dagboken och hur förvånad jag blev över att jag inte kom på så många känslor. Jag satt en lång stund och funderade men kom bara på ”arg”, ”glad” och ”ledsen”. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag var tvungen att googla känslor – så liten koll hade jag på vilka känslor som finns. Inte nog med det, jag hade heller ingen aning om hur merparten av dessa känslor kändes…

Vartefter året gick utökades min ”repertoar” av känslor. Jag lärde mig sakta men säkert känna igen olika känslor och tillät mig själv för första gången att på riktigt KÄNNA dem, istället för att fly undan dem. Det var periodvis jobbigt, mycket jobbigt. Men jag kom till viktiga insikter; dels att det kändes skönt efteråt och dels att känslorna hade viktiga budskap till mig. Mina känslor försökte berätta MIN sanning för mig. Jag har läst någonstans att ”känslor är själens språk”, det är något jag själv tror på.

Jag skulle ljuga om jag sade att det alltid har varit roligt att lyssna till mina känslor. Särskilt ovillig var jag när de försökte berätta sådant jag inte ville kännas vid, t.ex. att jag var olycklig i en relation och behövde lämna min partner, att mitt arbete inte längre kändes meningsfullt och att jag behövde göra något annat för att vara genuint lycklig, att jag behövde säga ifrån och stå upp för mig själv, att jag borde våga se MIN del i allt som sker i mitt liv och ta eget ansvar m.m.

Nu idag vet jag varför jag agerade som jag gjorde. Jag blev medberoende redan som barn när min kära mamma blev kroniskt sjuk. Jag förstår också att jag där och då fattade en mängd olika omedvetna beslut, på det bästa sätt en sexåring kan göra det. Dessa beslut kom att fortsätta påverka mitt sätt att tänka, känna och agera, även som vuxen. Ett av mina beslut jag fattade var att ”världen är läskig och jag behöver ha kontroll”. Detta kontrollbehov gjorde att jag behövde ha saker och ting på mitt sätt, annars omkullkastades hela min tillvaro.

Mitt medberoende gjorde att jag förlorade kontakten med den JAG är, jag anpassade istället mig och mitt liv efter andra. Min självkänsla var låg, näst intill obefintlig och jag var livrädd för att göra eller vara fel. Jag har fått arbeta hårt för att tillåta mina ”jobbiga” känslor att få existera. Över tid har det faktiskt blivit lättare och lättare. Min personliga övertygelse är att obearbetade känslor inte har någon annanstans att ta vägen än – ner i kroppen! Jag har själv tampats med en mängd olika fysiska besvär under stor del av mitt liv och en intressant reflektion är att ju bättre självkänsla jag har fått och ju mer jag har bearbetat mina egna undanträngda känslor, desto färre har mina fysiska besvär blivit…

Fundera gärna på:

  • Tillåter du dig att känna ALLA dina känslor?
  • Om inte, vad ”flyr” du till?

Kicki Pettersson – Life Energy
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelSjälen och Egot
Nästa artikelEn resa tillbaka till det förflutna
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn