Jag har märkt att jag tycker det är så vansinnigt tråkigt att vänta på att vattnet ska koka upp i vattenkokaren. Det är nästan värre än att stå i en vanlig, simpel kö.

När jag trycker igång vattenkokaren så tar det bara några sekunder innan det faktiskt börjar låta som att det ska ta sig ganska snabbt. En strimma hopp infinner sig, då jag hoppas att det just denna gång kommer att koka upp i rekordfart.  Men, nä, det kämpas på i kannan, men inte sjutton kommer den i mål inom, med mina mått mätt, rimlig tid.

Det är då som effektiviteten kickar in i kroppen och jag känner en stark känsla av att jag måste GÖRA något under den alldeles för långa, bortkastade tidsperioden. Det finns ju alltid massor att göra, så jag överger vattenkokaren och ägnar mig åt någon annan sysselsättning under tiden. Det finns en viss risk med detta, då jag kan bli uppslukad av detta andra helt, och förtränga allt vad varmt vatten heter.

Det kan ju vara ganska underhållande (ibland)att analysera sig själv, så mina funderingar kring denna otålighet är, om detta har med temperamentet att göra, eller om är det helt enkelt är en stressfråga? Har vi alla olika värderingar på vad som känns värt att vänta på, utan att känna stress?

Hur många år, av ens liv, väntar man egentligen? Hur många år har man ägnat sitt liv åt att stå still framför rödljus eller i bilköer, köat i kassor? I en liten ort som Arjeplog kanske man inte ens kommer upp till ett enda år under en hel livstid, medan det för storstadsmänniskan, bara dagligen, kunde vara en rent skrämmande statistik. Vissa kanske inte ens är medvetna om det. Det ingår bara i livet, medan det för andra kan vara tärande i slutänden.

ÄR det bortkastad tid? Ska man bara tacka för tillfället och kanske passa på att kniiiipa eller kanske rentav meditera en microstund, köra lite tandtråd mellan tänderna om man är allena? Att hala upp mobilen kan ju vara ett alternativ, men för egen del, skulle jag vilja påstå att den ökar på stressen. Att lyssna på musik är faktiskt ingen dum idé, då kan man bli både blasé och glad beroende på valet. Hur kan det komma sig att man känner att något inte är värt att vänta på? Står man i en hiss med främmande människor är det inte värt att börja prata med någon för att (förhoppningsvis om inte hissen fastnar) väntetiden är för kort. Man glor hellre på upp eller nedräkningen. Man kanske ska vara tacksam för att man måste stanna upp ibland, så att varvtalet går ner lite då och då, Vare sig man vill eller inte kommer ju dessa stunder av ”ingenting”.

Man får inte roligare än man gör sig, heter det och det ordspråket passar ju väl in i ”vänt-situationer”.

Jag är gift med en man som tar tid på sig och som jag i slutänden alltid, hur jag än beter mig, får vänta på. Det slår sällan fel. Om vi t ex ska åka någonstans och vi har kommit så långt att vi har låst ytterdörren och kanske rentav satt oss i bilen, då jag tror att jag har ”lyckats” med konststycket att undvika väntetid, så kommer han för det mesta på att han har glömt något och måste gå in igen. Då kommer djupandningen in och en bit tålamod beställs på plats.

Min mamma blir 82 år i år och vet fortfarande, efter alla dessa år, inte vad ordet ”stress” innebär. Vänta kan hon definitivt göra både länge och väl, bara hon har sin Dagens Nyheter. Det mesta hon gör tar tid och till och med hennes hund har fått lära sig att vänta, vänta och vänta. Men hon låter tanten veta HUR LÄNGE som hon minsann fått vänta genom att skälla, och gärna i farstun där ljudet förstärks. Det är en sorts ritual dom har. Mamma tar den tid hon anser att hon behöver och hunden väntar. Hunden skäller i farstun och så blir det samma sak nästa dag och nästa dag….

Det ligger mycket psykologi i att vänta. När jag själv bodde i storstan och till exempel skulle åka tunnelbana handlade det om minuter. Var det högtrafik och 5 minuter till nästa tågs avgång, så kändes det som en mycket lång väntan och jag hade i princip missat tåget innan. Det var som att ha en app i huvudet, att ständigt ha koll på vilka tidpunkter och platser, samt i vilken riktning det var mer eller mindre köer, både gällande kommunal trafik och biltrafik. Det handlade om att vinna minuter. Till vaddå, kan man fråga sig.

Nuförtiden är den appen slängd, och som landsortsbo, är det kvartar och halvtimmar som räknas och visst kan det bli lite stopp och väntetid ibland, men det känns inte alls sådär frustrerande. Vi har väl alla tider att passa och marginaler behövs vart man än bor och ska till, men det är stor skillnad idag när jag tar tempen på frustrations skalan.

Den där så kallade inre stressen, som är så svår att få tag i, kanske ändå börjar utifrån….

Astrid Hagelskog Evans

Föregående artikelVälkommen till Terrys klassrum!
Nästa artikelDjurkommunikation från början
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn