Min fina hund, min trotjänare. Vi tillbringade många timmar ihop med vänner från brukshundklubben. Ändlösa stigar har vi färdats på tillsammans med mina medryttarhästar. Att få vara någons matte under så lång tid och se honom åldras har varit ett privilegium, men hur ska man veta när det är dags att låta honom vandra vidare ensam över regnbågsbron? Det är inte lätt att slutligen släppa taget.

En förmiddag fick jag ett telefonsamtal med den svåraste frågan av dem alla. En älskad gammal hund började bli dålig. I lördags hade han inte kunnat resa sig alls. Bakbenen krånglade och förmodligen var det hans epilepsi som spökade dessutom. På söndagen var han mycket bättre. Husse som ringde hade varit med sin gamle trotjänare på konsultation hos mig två gånger med några års mellanrum och vid deras senaste besök hade jag blivit så djupt berörd av den kloka gamla hundens visdom att jag nästan fallit i gråt. Nu stod husse inför sitt livs svåraste beslut. Han hade fått sånt förtroende för mig de gånger vi mötts, berättade han, och bad om stöd på vägen.

Kan jag överhuvud taget råda, tänkte jag, men berättade ändå hur jag gjorde med min gamla hund. Den sista tiden han levde bad jag honom hjälpa mig att fatta beslutet om hans bortgång. ”Visa mig, var tydlig, när du tycker att du fått nog och vill gå vidare till andra sidan. Jag klarar inte av att ta beslutet själv. Du måste visa mig.”

Det gjorde han till slut, min gamla Schäfer. En morgon när jag vaknade satt han och stirrade på mig. Han darrade plötsligt till. Jag flög upp, visste med ens att något var fel. På med kläderna. Ut. Under promenaden gick han som i en dimma. Orkade inte ens lyfta på benet för att kissa. Stod bara där och lät det rinna. Jag grät tyst. När vi kom in ville han inte äta, men drack en hel skål vatten, nästan utan att hämta andan. Jag väckte husse. Ringde akutveterinären och åkte iväg.

Det var en gråmulen oktoberdag. Det duggregnade lite. Vi satt alldeles tysta i bilen, inne i våra egna tankar. Fokuserade på vägen. Körde fort men ändå så varsamt vi kunde. Körde om några bilar. Så dök Falu Djursjukhus äntligen upp. Det var en tumör som växt utan att vi vetat om att den ens funnits. De ville öppna honom för att konstatera om den var ond eller god. Veterinären tittade medlidsamt på oss. Jag kände att hon ville förmedla att det fanns inget hopp. ”Det är väl ingen mening med det”, tyckte jag. ”Nej”, sa hon, ”jag skulle inte rekommendera det.” Vi åkte hem med ett tomt halsband och koppel den dagen. Det var tyst i bilen. Duggregnade. När vi kom hem städade vi. Packade ner alla hundprylar i en låda. Stängde den. Tio år av glädje, kärlek och gemenskap var över. Jag grät och klappade tröstande på min gravidmage. Snart skulle ett nytt liv födas.

Ett år senare, exakt på dagen, gjorde jag samma resa. Jag skulle hälsa på min kusin i Borlänge, stuvade in mitt lilla gossebarn i babystolen. Sju månader hade han hunnit blivit. Jag hade inte åkt västerut sedan vi åkte iväg med Pax, min gamla hund. Tankarna vandrade, sonen sov. Det var en gråmulen oktoberförmiddag. Ett stilla duggregn föll. Jag reflekterade över att allt var samma, vädret, datumet, vägen och tystnaden. Kikade lite på min sovande son. Allt var inte samma. Ett nytt liv hade startat.

Det var inte så mycket trafik denna dag. Jag körde om en bil. En till. Kom snart ikapp en bil med registreringsskylten PAX. Det var första gången jag såg en sådan. Jag hajade till, tvekade, mindes, tog sedan sats och körde om. Vinkade och tackade för den här tiden. Grät en skvätt. Några minuter senare passerade jag djursjukhuset. Alla perioder har sina avslut. Jag visste att han hade det bra nu. Att han var frisk och glad. Det var det bästa sättet han kunde ha lämnat oss. Jag hade bett honom visa oss och jag vet att inget händer utan en anledning. Det var dags att släppa taget och gå vidare. Mitt liv var ju på väg att ta en ny vändning och det visste han. Jag kände tacksamhet över de tio år vi fick tillsammans.

Mina tankar går till mannen som ringde på förmiddagen. Jag vet vad han går igenom och skickar mitt allra varmaste stöd i den svåraste frågan av dem alla. Att veta när det är dags att släppa taget om sitt älskade husdjur. Har du släppt taget om något husdjur? Hur gjorde du det? Berätta!

Kia Enbarr – Silvermåne
Vägledare och utbildare inom djurkommunikation och Intuitiv Tarot.
www.facebook.com/kiasilvermoon

Föregående artikelDu behöver inte ställa frågor
Nästa artikelBränn Häxan! Bränn henne!
Ända sedan barnsben har djuren legat mig varmt om hjärtat. Hästar och hundar har alltid funnits i min närhet och med det också föreningsarbete. Redaktör för olika klubbtidningar har också varit en sysselsättning som föll sig helt naturligt för mig eftersom reklambyrån var min arbetsplats under många år. Mitt andliga intresse har funnits med mig sedan tidiga tonåren och när jag var 21 började jag meditera i grupp. Vad jag inte visste då, var att jag tio år senare skulle leda min första studiecirkel i djurkommunikation eller att jag ytterligare tio år senare skulle ha utvecklat en helt egen tarotutbildning som mer baseras på intuition än på det traditionella sättet att lära ut. Idag lever och arbetar jag med Magnus Pamp. Vi arbetar bl a med Intuitiv Tarot, Djurkommunikation, Drömtolkning och Transformation Game. Allt vi gör i vårt arbete genomsyras av intuition och personlig & andlig utveckling. Det jag har kommit att intressera mig för är framför allt hur vi använder oss utav vår intuition i olika sammanhang, i vardag som arbete. Därför kommer du på mina sidor kunna läsa berättelser om olika djurmöten jag gjort, om hur du kan använda tarotkorten för att fördjupa kunskapen om dig själv och om själens tysta röst, intuitionen, som försöker nå dig genom ditt vardagsbrus.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn