Det finns ett hus. Det har två våningar och en källare. Det är lite slitet men hemtrevligt. Eller ja, det beror på vilket humör andarna är på. Jag har sett en man. Jag har känt av ett andebarn. Jag tror att andebarnet har hållit mig i handen. Jag tror att det finns en kvinna där också. Jag har en svag förnimmelse av att hon skrämde Barnet när hon var en liten Bebis. Jag bad andarna att sluta störa en gång. Bad dom att gå ut medan vi firade. Plötsligt stod kvinnan utanför fönstret och skrämde Bebisen.

Lampor tänds och släcks. Ibland ser det ut som att det är tänt i något fönster, trots att det är släckt. Radion har sitt eget liv. Ibland höjs volymen. Ibland spelar den trots att ingen har satt igång på den.

Vi sov. Jag minns det så väl. Jag kunde knappt somna, och när jag väl somnade, så vaknade jag med ett ryck. En låt spelades. På högsta volym. På mobilen. I efterhand så har vi insett att låten som spelade inte kunde ha spelats. Den existerade varken på internet eller på mobilen. Inte i någon app. Inte som någon fil. Inte på mail. Inte på spotify eller liknande. Ändå spelades den, på högsta volym.

När jag går på grusvägen mot Huset säger jag alltid till att jag är på väg. Antingen högt för mig själv, eller så skickar jag ett meddelande med mina tankar. Hej hej, nu kommer jag igen. Ska bara hälsa på en liten stund. Dricka lite kaffe kanske. Ibland visslar jag eller nynnar något. Andarna vaktar huset. Jag, och flera andra, känner att vi behöver prata med dom för att minska aktiviteten och påverkan. Oftast lägger jag till att jag inte ska sova över. Jag orkar inte det längre. Energierna i Huset dränerar mig. I varje fall om jag är där en längre stund. Jag blir trött. Ledsen. Deprimerad. Jag vill bara gråta. Sova och gråta. Ibland upplever jag att Ägarna till Huset också är sådär trötta. Slitna. Orkar inte göra något. Jag har tänkt många gånger att jag skulle vilja ge dom en husrening. För jag tror verkligen att det skulle göra skillnad. Att det skulle få dom att må bättre. Få mer energi. Jag vill att Barnen ska slippa bli skrämda. Jag vill att Huset ska slippa vara sjukt. Jag vill hjälpa andarna vidare. Jag tror dom vill vidare.

Jag har pratat om det. Gett det som ett förslag eller tips. Svaret har alltid varit ett nej inbakat i rädsla, osäkerhet och tvärhet. Så jag har backat.

Sen händer det. Någon annan väljer att ta initiativet och ger Ägarna en husrening. Jag blir erbjuden att vara delaktig i gåvan och tackar ja. Vad härligt att Ägarna har ändrat sig tänker jag och njuter av att det äntligen är dags! Vi är fyra stycken som valt att vara med på denna gåva. Fyra stycken.

Den ena Ägaren blev glad, den andre reagerade med rädsla och blev sur. En av oss som gav gåvan berättar sin anledning till varför hen valt att ge detta som gåva. Den rädda Ägaren tittar på mig och säger ”Äh, det där är det ju du som lurat i dom!”

Jag sjunker genom jorden. Jag dör lite på insidan. Jag känner mig ledsen. Samtidigt undrar jag hur man lurar i någon paranormala upplevelser, hur gör man? Jag har inte varit närvarande alla gånger det hänt något i Huset. Jag är sällan där alls längre. Så hur har jag lurat i dom andra deras upplevelser? I mitt huvud spelas det upp en film där jag riggar diverse ljud och ljusgrejer för att orsaka fenomen. Jag inser att det absolut finns utrymmen i Huset där vem som helst skulle kunnat gömma vad som helst. Jag fantiserar ihop hur dessa små maskiner ser ut. Hur dom blippar och blinkar. Och självklart ser allt ut att komma från filmen Ghostbusters. Men sen kör jag fast. Hur gör man för att någon ska uppleva att något, eller någon, lägger sig på deras ben? Hur gör man för att orsaka ett så starkt obehag att en person inte ens går upp på övervåningen? Starka magneter kanske?
I nästa film är jag en Häxa. En Häxa som kan kontrollera andras känslor och upplevelser. En Häxa som styr allt och alla andra runt omkring henne. Det är tur att vi har så fantastiska film- och seriemakare så att Häxan redan existerar i en massa filmer och serier! Hon trycker in paddor i folks munnar, skrattar hysteriskt och har hemliga möten i skogen. I min film, om Häxan Elin, hon som kontrollerar andras upplevelser behövs det inga paddor eller hemliga möten. Allt sker med tankens kraft. Jag gömmer mig helt öppet och tänker att Nu, Nu ska hen få se hur det känns när en ande i djurform hoppar upp i sängen, mohahaha! Men jag kör fast, jag var ju inte där den gången. Så hur gjorde jag då, dom gånger jag rent fysiskt inte var på plats? Till det behövs nog den där paddan nerkörd i halsen på folk tänker jag nedstämt och ger upp. Jag kan inte styra folks upplevelser och känslor. Inte den här gången heller.

När rädslan styr skyller man gärna på någon, eller något. När rädslan styr blir man lätt snäsig och sur i sitt svar. När rädslan styr är det lättast att skylla på den som öppet tror på energier och andar. På den som är modig nog att prata om dom här sakerna. När rädslan styr är det är det lättast att skylla på Häxan. Det känns så. Just då, och några timmar efter. Det är jag som lurat i dom andra deras upplevelser och känslor. Jag har förhäxat deras sinnen. Fått dom att se saker som inte finns. Fått dom att tro på saker som inte existerar. Fått dom att känna saker som dom annars inte skulle känt. Det är jag. Trollpackan. Häxan.

När man är rädd så sover man med en golfklubba bredvid sängen i sitt eget Hus.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelAtt släppa taget
Nästa artikelNya planer
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.