”Jag ser att du är vid ett vägskäl”, sa hon. Ja, jag vet, tänkte jag. Jag skrattade lite åt mig själv. Sedan blev jag oroad av att det måste vara väldigt tydligt, följt av en sorgsen känsla. Jag vet ju inte vart jag ska, jag har inte någon plan. Hur ska jag ta tag i något som jag inte vet hur? På något sätt är det som att jag väntar på att något utifrån ska ge mig ett tecken. Att jag plötsligt skulle få någon slags vägvisning för vad som är rätt att göra. Jag vågar helt enkelt inte stanna upp för att tänka själv, för att i så fall behöva inse att det måste till en förändring. Och att det är upp till mig.

Ibland kan man få så upplyftande idéer som ger nya krafter, som får en att känna sig inspirerad, glad och hoppfull. Att det finns möjligheter. Fortare än tanken hunnit tänkas färdigt, hinner alla motsägelser och hinder storma in som mörka moln. Det gäller att tänka igenom allt ordentligt. Tänka igenom allt så fruktansvärt ordentligt så att du för varje sekund ser fler och fler omöjliga detaljer och till slut är det bara dem, hindren, som återstår. Som stora murar runt en. Det finns inga garantier, inget som säger att gräset är grönare på andra sidan och du börjar ifrågasätta dig själv. Osäkerhet och djupt vatten. Den första underbara tanken som gav så mycket inspiration till att våga kasta sig ut, har smulats ner till rädsla. Den lilla i dig står ensam kvar. Det går inte att se hur tanken ens kunde verka lockande. Hur kunde jag vara så dum?

Det handlar inte om att mitt liv är dåligt. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Vad sa du att det var för en idé du fick? Om vi bara skulle våga lyssna på den… lyssna tills den fått berätta klart. Och låta den bero ett tag.

Den kanske inte var så dum ändå. Den kanske till och med skulle kunna bli verklighet. Varför skulle inte du kunna göra den sann?

Under kursen ”Intuition & Ledarskap” på Terry Evans kursgård i Fanthyttan förstod jag dimensionen av intuition. Alltifrån känslor, bilder, en röst, till tankar som faktiskt försöker leda oss framåt. Ibland får man en tanke utan att kunna säga varifrån den kom. Andra tankar vet man mycket väl varför man tänker. ”Jag vill inte vara kvar här. Jag är så fruktansvärt trött på det här stället”. Ja, då kanske det är dags att göra något åt det. Vem blir glad av att du känner så varje dag? Dina kolleger som både ser och känner ditt missnöje? Din chef som inte förstår och inte kommer ändra på sig? Din partner som får ta all frustration när du kommer hem? Eller du själv – vem kommer du bli av att vara kvar?

Inför kursen trodde jag att jag skulle få lära mig använda min intuition för att kunna känna av stämning, öppna upp min lyhördhet för förståelse av andra människor och därigenom kunna bli en bättre ledare. Men bara efter några minuter efter Terrys konfronterande introduktion var det som att få en örfil. Det kommer inte handla om några yttre redskap, det kommer handla om inre redskap. Det kommer att handla om att jag måste gå till botten med mig själv för att hitta mina styrkor och bli mitt sanna jag. Det var både jobbigt och lugnande att förstå, att de tecken jag gått och väntat på är intuitionen jag själv bär inom mig.

Skam, skuld, ilska, sorg och rädsla. Det stod tydligt klart efter dessa dagar att alla – alla – har sina mörka ridåer bakom kulisserna som böljar tungt där bakom leendet. Det stod också klart, att de kommer fortsätta skugga våra liv om vi inte tar kraft och bryter oss loss från dem. Kedjor som andra har åsamkat oss. Låt dem istället bli det som ligger till grund under våra fötter. Något som vi ställt oss över, som vi övervunnit genom tårar, styrka och framtidshopp. Som vi klivit upp på, gått vidare och fortsatt gå.

Att stå mot väggen och både vilja ducka, fly och gråta. Att slå sig fri. Att jag är jag. Att lära känna sig själv för att en gång för alla bli sin egen ledare. Med styrka, självrespekt och drivkraft. Omvandla sår till läkta redskap. Även redskap för att orka piska sig själv framåt när det verkligen behövs. För att i slutänden kunna klappa sig nöjt på axeln att man faktiskt gjorde det. Att få uppleva den stoltheten över att det inte var någon annan än du själv. Det var du som gjorde det. Du gjorde det.

”Ett vägskäl” sa hon till mig under den andra kursdagen. Ja, jag vet. Jag har känt det länge själv. Men nu skrattar jag inte åt det. Nu har jag insett att jag varken kan eller vill blunda för det längre. Man kanske inte alltid vet vart man ska börja, bara att man måste göra någonting. Börja med något. Ingen har lovat att det kommer bli lätt, men alternativet att inte göra något, är inget alternativ alls. Även om det är läskigt så har det blivit dags. Dags att våga. Nu har jag tagit mitt första steg, för jag har bestämt mig.

Sofia Isacson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn