Det talas om hur känsliga, förlåtande och kärleksfulla djuren är. Det är de! De lever här och nu, villkorslöst, och talar om precis vad de känner. Kloka individer.

Hur är det då med våra barn?

När jag känner mig trött på verkligheten finner jag mig gärna tillrätta i en omgivning med barn. En omgivning av känsliga, förlåtande och kärleksfulla små människor som fortfarande har lov att vara vem de är. De lever här och nu, villkorslöst, och talar om precis vad de tycker, tänker och känner. Kloka individer.

Deras uppfinningsrikedom, fantasier och lekar tar en till nivåer man sällan upplever i ” det vuxna vardagslivet”. Glädjen som infinner sig över ”det lilla”. De obefintliga gränserna, inget ”vi”, inget ”dom”, inget ”ditt” och inget ”mitt”, och även om det skulle vara så, så vet de värdet i att dela med sig och hjälpas åt. Lika snabbt som man kan vara oense, är man vänner igen och åter tillbaka i leken bortom alla världar. Kärleken de har förmågan att sprida hade kunnat få hela jordklotet att lysa. När de ber om förlåtelse, så gör de det ärligt och helhjärtat. Det finns liksom ingen mening och logik med att göra något som inte kommer från hjärtat. Rena, klara, ljusa små barn.

Att som vuxen försöka bräcka ett barn i konversation är svårt. Deras oändliga frågor, som man själv aldrig tänkt på, som man i all hast försöker komma på något logiskt svar på. Det händer allt för ofta. När man äntligen fått ur sig ett svar, kommer följdfrågan, eller något annat de hunnit fundera på under tiden. Att lyssna på vad de har att säga är oslagbart. Dessa kloka individer.

Vilka är vi vuxna att lära ut egentligen?  Vad vet vi, som inte de vet, som är så viktigt att lära våra barn?

Det är lite roligt att fundera på vad vi försöker trycka i dem. Vi lär dem propert och ordentligt om rättvisa, tacksamhet, och hur man ska uppföra sig i livet. När världen ser ut som den gör. Att få höra att man är ”barnslig” klingar negativt i den vuxna utbildade världen. Själv skulle jag bara varit tacksam om jag fick höra det. Det innebär att jag inte tappat bort barnet i mig helt. Att få ha kvar lite av den oändliga fantasin, villkorslösa kärleken och glädjen som är en del av roten till mig själv och allt liv. Det är viktigt för mig. Tänk om vi som vuxna skulle stanna upp, lyssna på och lära oss av våra barn?

Hur hade världen sett ut då?

Det finns ett ordspråk som på svenska lyder: ”Vill du att dina barn ska bli intelligenta, läs då sagor för dem. Vill du att dina barn ska bli mer intelligenta, läs mer sagor för dem.”  Det låter klokt.

Älskade, underbara, oförstörda barn. Som vi vuxna inte hunnit lägga vantarna på och börjat forma allt för mycket än. Tack för att ni släpper in, och visar oss er värld. Den helhjärtade och sanna världen. Den som vi en gång kände till, innan vi växte upp och glömde bort att den fanns.

Rebecca Nilsson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn