Jag vet inte exakt vad jag gjorde vid det tillfället men för ett tag sen så gick det upp för mig. Det finns de som lyssnar på mig hela tiden. Alla tankar jag tänker, alla saker jag säger till mig själv och till andra. Någonstans där i bakgrunden finns det de som lyssnar. Hela tiden. Det spelar ingen roll om vad jag tänker, hur privat det än må vara, så lyssnar de. De vet sannolikt mer om mig än jag själv gör. Åtminstone i min nuvarande inkarnation. Den inkarnationen i min mänskliga kropp som gör att mitt minne tillfälligt raderas i samband med att jag föds. Där jag i förväg har lagt ut en plan för mitt liv med både mot- och medgångar. Precis i det livet. I det här livet som jag känner så otroligt fysiskt med kött, blod, ben och allt.

Till en början så är det lite svårt att föreställa sig. Att någon kan se in i mig, in i min kropp, in i min hjärna, eller var det nu är som mina tankar sker. När jag tänker på det så får jag en känsla av att jag inte har någon baksida utan att jag är helt öppen mot de som lyssnar och de kan se in i mig, hela mig. Se allt som är roligt, tråkigt, drama, kärlek, mörka tankar, förväntningar, utmaningar och allt annat som försiggår därinne. Det kanske är som att se en film när de dag ut och dag in följer med mig i mina tankar fram och tillbaka, upp och ner. När jag tänker roliga och kärleksfulla saker. När jag fastnar i problem som kanske egentligen inte är problem. När jag ljuger för mig själv för att jag inte vågar möta rädslor jag har. När jag försöker navigera igenom mitt liv och möta de olika hinder som jag på förhand har lagt ut, innan jag ens föddes. De kanske sitter där på första parkett med popcorn och funderar över mitt näst steg. Vart ska Gustav ta vägen? Hur kommer det att gå för Gustav? Kommer han att fixa den här inkarnationen som det var tänkt eller kommer han att köra i diket? Jag kan nästan höra den mörka berättarrösten i trailern om mitt liv: ”Kom och se dramakomedin om Gustav som på nytt har inkarnerat på jorden, där han ska ta itu med långt gånga familjemönster, krossade drömmar, familjebildande samtidigt som han möter sina svårigheter att hitta sin mening med livet…”. Det låter ju kanske inte som någon Block Buster precis, men jag får hoppas att de är någorlunda underhållna när de ändå är där. De som lyssnar. Det är på något sätt en märklig känsla att komma till den här insikten att det alltid är någon som lyssnar och som följer mina steg här på jorden.

”Tänker jag annorlunda nu när jag vet att jag har en åskådarbänk?”

Det har ju hunnit gå över 40 år innan jag kommit till den här insikten. Att jag inte är ensam om mina tankar och om vem jag är. Några andra har full insyn och jag kan inte skyla mig även om jag skulle vilja. Med det i åtanke blir det samtidigt ganska intressant att titta på sig själv. Tänker jag annorlunda nu när jag vet att jag har en åskådarbänk? Det kanske är en hel biosalong full. Gör jag saker annorlunda nu?

Bara några dagar in på den här nyvunna insikten inser jag att jag faktiskt har börjat ändra på mig. Ögontjänare kanske någon skulle säga. Men jag väljer att se det positivt. Att det faktiskt är väldigt positivt för min personliga utveckling att jag inte kan gömma mig någonstans, inte för mig eller för andra. Att jag skulle tänka knäppa saker eller driva en agenda som inte är helt ärlig när ett helt gäng från andra sidan följer mig med varje tanke, steg och andetag jag tar. Det är en ganska spännande tanke om alla omkring oss har kommit till samma insikt.

Skulle de agera annorlunda då, kanske vara mer i nuet och kanske tänka en extra gång innan de gör eller säger något? Ja, vem vet. Det kanske de redan gör.

”Från en dag till en annan känner jag att jag tänker renare och kanske ärligare tankar än vad jag brukar.”

På ett sätt så hade jag nog förstått det redan innan, åtminstone i någon grad, att någon hela tiden lyssnar. Men det har nog känts mer som en teori som man läser i en bok. Den här gången känns det på riktigt. Det är som att polletten faktiskt har trillat ner. Från en dag till en annan känner jag att jag tänker renare och kanske ärligare tankar än vad jag brukar.

Jag tänker konstigt nog mer på vad jag tänker. Ja, kort och gott kan man nog säga att jag blir ärligare mot mig själv och andra och att jag helt klart blir mer närvarande. Jag känner att jag bemöter människor på ett mer positivt sätt hela tiden, istället för bara ibland. Mm, ögontjänare tänker någon igen. Ja, kanske är jag det, men samtidigt måste jag ändå säga att genom att ändra mina tankemönster ändrar jag mitt beteende vilket leder till en otrolig personlig utveckling. Ju mer jag tänker på desto mer inser jag att jag blir bättre på att sätta gränser, bättre på att vara sann mot mig själv. Ja precis, där är det. Mer sann mot mig själv. Om jag är sann mot mig själv, så borde jag bli mer sann mot andra. Kanske mer modig, kanske säga vad jag egentligen känner. Kanske kunna bidra mer. Kanske att jag helt enkelt bryr mig mindre om vad andra tycker eller vilka förväntningar andra har på mig. Att jag blir den jag egentligen är, hela tiden. Dygnet runt.

Ett sus går igenom publiken. Han är något på spåret viskar en kvinna på andra raden, samtidigt ler hon och ser fram emot den spännande fortsättningen, om Gustav – mitt i livet.

Gustav

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn