”Kan du rykta mig lite långsammare?” Jag trodde först jag hade hört fel och stannade förvånat upp i mitt frenetiska ryktande av den stora vackra grå hästen. Jag hade börjat rida på ridskola igen efter 13 års uppehåll. Inte så att jag inte varit uppe på hästryggen på 13 år, lite har jag väl ridit. Men när jag väntade mitt första barn, då slutade jag på ridskolan och upphörde med att vara med­ryttare åt höger och vänster. Innan dess hade mitt liv bestått av ungefär fyra dagar i veckan på brukshundklubben och fem dagar i stallet. Ja, du hör ju, det är mer än en vecka. Ibland undrade jag över varför jag ens hade ett hem när jag ändå aldrig var hemma.

Den här hösten hade jag beslutat mig för att skaffa en hobby igen – jag skulle börja rida. Tursamt nog fick jag plats på ridskolan i grannbyn. Tänkte att det passar mig, annars rinner jag iväg och skaffar mig ett tjog med hästar att vara medryttare på igen. En dag i veckan är tillräckligt.

Jag hade fantiserat om att jag skulle få rida den där stora vita, han med den sävliga gången och som man måste ha en pall för att nå upp till stig­bygeln på. Honom ville jag rida. Men förra gången när ridläraren pekade på min häst fnös jag. ”Den där lilla gula?” Men det är ju en ponny tänkte jag för mig själv. Alla andra fick stora hästar, men jag fick en ponny. Som tur var kutade hon på riktigt bra och jag berömde henne hela tiden.

En dag fick jag den stora grå och när jag klev in till honom så fick jag så jag teg. Han var till och med större än den stora vita. Han var gigantisk. Jag hisnade, lyfte handen sakta och klappade honom försiktigt på bogen som var i ögonhöjd på mig. Spanade upp på hans manke. Hur skulle jag få upp sadeln? Det fick jag till slut ändå och ridpasset gick hyfsat bra. Uppifrån mitt stora palats kikade jag ner på den stora vita när vi passerade honom. Nu såg han inte alls så stor ut längre, konstigt.

”Kan du rykta mig lite långsammare?” Den stora grå stod alldeles stilla, väntade på min respons. Jag häpnade. Hade jag hört rätt? I min iver att göra något för honom, ge hans kropp massage med ryktborsten som tack för att han burit mig så fint, hade min puls ökat takten på mina armar och borsten flög fram över den vackra grå pälsen. Jag saktade ner farten, men med all denna yta att borsta var jag snabbt uppe i tempo igen. En gång till kom det ”Kan du rykta mig lite långsammare?” Det var en öm­sint fråga, inte ett kommando eller en begränsning. Jag skämdes en kort sekund. ”Klart jag kan.” Mjukt, fint och varsamt tryckte jag borsten mot hans hud. Följde handen med blicken och skrapade tålmodigt av borsten på skrapan. Han andades ut av välbehag, blundade. Min puls gick ner. Vi var i samklang.

Min känsla och respekt för honom ökade. Så stor och så mjuk. Varsam utan att vara undflyende. Stark utan att vara hård. Värdig. Vi andades, blundade och njöt. Kliade lite i manen, torkade bort matrester ur mungipan och sa godnatt. Han lämnade en mjuk känsla i mig som satt kvar i flera dagar. Tack!

Kia Enbarr – Silvermåne
Vägledare och utbildare inom djurkommunikation och Intuitiv Tarot.
Silvermåne på Facebook.

Föregående artikelDagen som har påverkat mig mest i livet
Nästa artikelBron till förändring
Ända sedan barnsben har djuren legat mig varmt om hjärtat. Hästar och hundar har alltid funnits i min närhet och med det också föreningsarbete. Redaktör för olika klubbtidningar har också varit en sysselsättning som föll sig helt naturligt för mig eftersom reklambyrån var min arbetsplats under många år. Mitt andliga intresse har funnits med mig sedan tidiga tonåren och när jag var 21 började jag meditera i grupp. Vad jag inte visste då, var att jag tio år senare skulle leda min första studiecirkel i djurkommunikation eller att jag ytterligare tio år senare skulle ha utvecklat en helt egen tarotutbildning som mer baseras på intuition än på det traditionella sättet att lära ut. Idag lever och arbetar jag med Magnus Pamp. Vi arbetar bl a med Intuitiv Tarot, Djurkommunikation, Drömtolkning och Transformation Game. Allt vi gör i vårt arbete genomsyras av intuition och personlig & andlig utveckling. Det jag har kommit att intressera mig för är framför allt hur vi använder oss utav vår intuition i olika sammanhang, i vardag som arbete. Därför kommer du på mina sidor kunna läsa berättelser om olika djurmöten jag gjort, om hur du kan använda tarotkorten för att fördjupa kunskapen om dig själv och om själens tysta röst, intuitionen, som försöker nå dig genom ditt vardagsbrus.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn