Dom spelar i sig själva – Tillsammans

0
447

Det är mulet. Lätt regn. Lite dimma. Vi åker genom skogen och pratar gamla minnen. Gamla MusikHuset. Vi undrar om vi egentligen vill åka dit, eller om elden och värmen hemma skulle vara trevligare. Vi åker till Staden där Ångesten fick Växa Fritt. När vi svänger upp till MusikHuset har vi båda lite ont i magen.

På parkeringen står dom. Sju grabbar. Jag inser snabbt att jag ser på dom som att dom vore gymnasieelever. Det är dom inte. Jag vet att dom är äldre.
Vi möter våran vän. Kramas hårt. Vi har inte setts på 2,5 år. Vi har bytt bostad. Han har bytt bostad. Han har varit i Asien på turné. Vi har huggit ved. Men vi kramas som om inget har hänt. För inget har ju hänt.

Det är två band som står på parkeringen. Och plötsligt tävlar dom om vem som kan gå snabbast, hoppa jämfota uppför en trapp… Vem klarar flest steg i ett och samma hopp? Dom leker. Det är befriande. Norrländsk dialekt och lek.

I Staden där Ångesten fick Växa Fritt leker två GrindCore Band innan dom ska upp på scenen. Vi pratar och skrattar. Vi möter ”Generalen” i dörren och han verkar nöjd över att vi äntligen frågar efter öronproppar.

Lokalen är spegelvänd. Tror jag. Den är sig lik. Ingången är på ett annat ställe. Scenen i ett annat rum. Det står en soffa längst bak i scenrummet. Vi bänkar oss där.

Band1 kliver upp på scenen. Dom enda som står upp och tittar på spelningen är ”Generalen” och Band2. Det smattrar igång. Så fort dom börjar sjunga så börjar jag skratta. Dom låter som stuckna grisar. Min oförmåga att förstå den här genren av musik är nästan hundraprocentig. Men för att kunna spela så fort krävs det skicklighet, och jag uppskattar otroligt nog trummisen. Jag kan urskilja i allt oljud att han är duktig. Hur vet jag inte. Jag är inte speciellt musikalisk. Men det är något med trummisen. Strax efter att jag gjort min upptäckt bekräftar min sambo att han är duktig. Min sambo verkar förvånad.

Det är omöjligt för mig att njuta av grisskrik och snabba trummor. Så jag låter mig själv hitta något annat att roa mig med. Vi är fjorton människor i publiken. Varav tre stycken är Band2, två stycken är små barn, fyra stycken tillhör arrangörerna… Alltså är vi fem stycken betalande publik… Hur känns det att arrangera något med ett så bristande engagemang? Jag kan förvisso förstå att GrindCore inte är en musikgenre alla uppskattar. Eller ens vet vad det är.

Band2 spelar och nivån höjs. Jag börjar uppskatta skramlet. Börjar lära mig att urskilja ljuden. Samtidigt börjar jag titta på hur dom rör sig, hur dom står. Var får dom ont? Trummisen i Band2 lider, det är helt klart. Det är också han som skriver dom flesta låtarna. Så jag undrar över den gamla klyschan att smärta och kreativitet hör ihop. Lidandet skapar. I det här fallet skapar hans kreativitet fysiskt lidande. Tur att låtarna inte är så långa.

Efteråt pratar vår vän om GrindCore, att han vill göra det mer poppigt. Att han behöver den förändringen för att uppleva mer kreativitet igen. Ändra lite, utveckla, så att det inte bara går ut på att spela så snabbt som möjligt.

Bristen på engagemang har fastnat i mig och jag funderar på varför. Band2 uttrycker att det saknas scener i Sverige. Scener där oetablerade band kan få spela. Att det försvunnit scener sen början på 2000talet. Vår vän skyller snabbt på 90talisterna (sina 2 bandmedlemmar) och vi skrattar. Samtidigt menar han att 90talisterna inte är beredda att kämpa, att offra, att engagera sig. Det är för jobbigt att boka spelningar. Bokas inga spelningar, om det inte eftersöks, visas inget intresse, då läggs scener ner. Dom ”öppna” scener som finns kvar är antingen nyktra eller på Mc-klubbar. Jag fnittrar lite inombords. Dom 90talister jag är bekant med lyssnar på dansband… GrindCore är inget dom skulle välja att gå och lyssna på utan att få betalt!

Är jag själv tillräckligt engagerad i det jag vill vara engagerad i? Vad har jag glömt bort? Vad är jag ovillig att offra? Måste jag offra eller kan jag prioritera och strukturera?

Jag frågar Band2 hur det är att spela för en sådan liten, brokig skara människor. Svaret kommer fort ”Det är bara i Sverige det är såhär. I Asien är det annat. Men det spelar ingen roll. Låtarna känns lika långa och på samma sätt ändå.” Jag flinar. Lika långa. Det betyder ungefär en och en halv minut. Max. Men jag förstår, den fysiska smärtan tar över.

Glädjen till musiken är total. Dom spelar inte för någon annans skull. Dom spelar för sig själva. I sig själva. Tillsammans. Dom leker. Dom tävlar. Dom är introverta i sin extroverthet. Dom är extroverta i sin introverthet. Oberoende. Dom letar fram scener. Dom styr upp och fixar. Oberoende. För att få utöva sin glädje. För att få vara lekfulla och kreativa. Dom spelar inte för någon annans skull. Dom spelar för sig själva. I sig själva. Tillsammans. Glädjen till musiken är total. Oberoende.

Precis som jag upplever det. Jag målar för min skull. Jag skriver för min skull. Oberoende av andra i ett tillstånd av Allt. Jag är introvert i mitt extroverta uttryck. Jag är extrovert i min introverta värld. Oberoende av andras åsikter, oberoende av publik. Färgen är min gitarr. Penseln min bas. Pennan min trumma. Pappret mitt band. Oberoende. Just då, Oberoende.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelUppvaknandet
Nästa artikelLeva eller låta dö
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn