Det var tidig vår när jag besökte Fanthyttan för första gången. Kursen jag skulle gå hette Ledarskap och Intuition, och jag var entusiastisk, nyfiken, och hade stora förväntningar. Vid tiden för kursen var mitt liv både stabilt och rörigt, mycket likt min insida skulle jag säga. Stadig och förvirrad. I ett beständigt virrvarr. Det var någon sorts dualistisk röra som höll mig i ett fast grepp och hindrade mig från att komma någonstans i livet. Jag letade efter svar, efter kärlek, efter någon som kunde ta hand om mig och hjälpa mig framåt. Och jag skrek efter uppmärksamhet på ett tyst, tillbakahållet vis.

Jag trodde jag var öppen och tydlig med mina behov eftersom jag kunde sätta ord på hur jag kände, men det stod snart klart för mig att allt mitt intellekt gjorde var att lägga orden tillrätta. Jag var aldrig äkta. Jag var aldrig där. Var aldrig på riktigt. Det fanns inga genuina känslor för andra att ta i beaktande. Behovet av kontroll hade härskat under hela mitt liv, och att visa mig sårbar och släppa in andra människor var något jag verkligen behövde arbeta med.

En tuff tid följde. Det var svårt att upprätthålla en charad framför människor som hade känt mig under lång tid, och även om jag började förändras känslomässigt kunde inte andra se eller förstå vilken emotionell resa jag var mitt uppe i. Det är också omöjligt (och orättvist) att kräva något dylikt. Till en början gjorde det mig både ledsen och irriterad att de inte såg mig eller hade förståelse för vad jag gick igenom. Jag antar att jag fortfarande ville att någon annan skulle göra jobbet åt mig. Väcka upp mig. Ta hand om MIG.

2012, efter vidareutbildning och ett gediget antal timmar i psykoterapi, kände jag att det var dags att återvända till Fanthyttan. Kursen denna gång hette Intuition och Personlig Utveckling och jag kan fortfarande minnas hur det kändes när jag kom in i rummet första dagen. Jag funderade över var jag skulle sitta och vilka personer jag skulle hålla mig nära för att ha att bli riktigt utmanad. Jag hade en sådan stark längtan efter att bli sedd och stimulerad. Säkert berodde det på att jag inte vågade utmana mig själv, varken på kursen eller i mitt vardagliga liv. Vanligtvis när jag inte blev uppmärksammad stängde jag av och blev kylig eller svår att nå, istället för att öppna upp och visa mitt riktiga jag. Jag tänkte alltid igenom allting. Planerade – noggrant och effektivt, och hade förutbestämda idéer kring hur saker skulle vara. I Fanthyttan fungerade inte det. Terry spelade inte med i mina gamla dramer, utan lät mig bara vara. Han valde att inte ge mig uppmärksamhet när mina gamla mönster gjorde sig påminda. Jag fortsatte dock tänka ut hur jag skulle vara för att bli sedd, bland annat genom att undvika att vara i händelsernas centrum, trots att det är den typ av person jag egentligen är. Jag försökte vara tystlåten och tillbakadragen under arbetet i gruppen för att Terry skulle se, eller prata med just mig. Men det gav inte den respons jag trott eller hoppats på. Kursen, som var fördelad på tre tillfällen, fortlöpte. Vid slutet av den sista delkursen kände jag mig öppnare och med en nyvunnen känsla av att tro på mig själv. Men mitt ego var fortfarande som ett stort, svart moln inuti.

Jag återvände så hem och började en ny resa, att bli mamma. Jag fick två döttrar som behövde min fulla närvaro varje dag och natt under de kommande fem åren. Med högkänsliga barn i behov av särskilt stöd var jag tvungen att göra mig av med alla föreställningar kring hur föräldraskapet skulle se ut. Och jag fick förkasta alla idéer om vilken mamma jag hade hoppats få vara. Jag var tvungen att acceptera att jag inte alltid skulle vara tillräcklig, men att det ofullständiga var lika bra som något annat. Mina barn gjorde mig mer ödmjuk. De lärde mig tålamod. Men den största lärdomen de gav mig var att känslor – hur otäcka, stora och högljudda de än må vara, inte är mer än just känslor. Och emotioner skulle inte döda eller söndra mig. Bara om jag inte tillät mig att acceptera dem, eller lät dem få vara en del av mitt liv. Mina döttrar var eminenta lärare. De visade mig att jag kunde vara svag och säga att jag inte visste, att jag inte var perfekt eller kunde planera för hur allt skulle komma att bli.

När jag i början av 2019 kom tillbaks till Fanthyttan upptäckte jag vad som hade hänt direkt jag äntrade undervisningsrummet. Jag kände inte längre ett behov av att någon annan skulle ge MIG något. Jag hade inte längre en malande längtan att Terry skulle se, eller konfrontera mig. Jag tänkte inte på hur jag uppfattades i gruppen, var jag satt, vilka som skulle kunna ge mig något. Jag bara satt där och var mig själv. Den jag hade letat efter så länge. Den jag hade hittat i det ögonblick jag tillät känslorna att bli en del av mitt liv igen.

Lina Bladh

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn