Grenarna rispade mina bara ben allt eftersom jag sprang längre in i skogen. Jag brydde mig inte om svedan som det skapade. Jag ville bara bort, bort, bort. Skogen som så ofta blev även denna gång min tillflyktsplats. Jag sprang och sprang, utan att jag visste vart jag var på väg. Tankarna for runt i huvudet som en virvelvind och gick inte att hejda. Hjärtat bultade samtidigt som gråten i halsen stockade sig och gjorde det nästan omöjligt att andas. Jag stannade uppgivet till och sjönk ner på en sten. Orden ekade åter i huvudet:

– Du är inte mer värd än en pissmyra! Nej, fel – du är inte ens värd pisset från en pissmyra!

Så skrek hon till mig och det var orden som denna gång fick det att brista för mig. År efter år med haglade ord som varierade, men där innebörden ändå var den samma. Du är ingenting värd, du är inte värd att älska – vad du än företar dig så är det aldrig tillräckligt bra – det går alltid att hitta fel och brister. År efter år pågick en psykisk terror inte bara av en person, utan från flera i min närhet. Jag var ett barn när det började och trodde att det var jag som var avvikande. Jag började ganska så tidigt att fundera kring att jag nog hade hamnat i ”fel” familj. Det var något som inte stämde. Jag passade inte in. Jag var mjuk, känslosam, kreativ och hade många tankar. Resten av familjen var det motsatta. Jag förstod mig inte på dem och de förstod inte mig. Kunde då förklaringen vara att jag var adopterad eller tog de fel barn på BB? Något måste det ju vara. Men även utanför familjen hittade jag ju ingen som var lik mig, så inte nog med att jag inte passade in i min familj, jag passade ju inte in över huvud taget.

”I min desperation skrek jag ut min förtvivlan till naturen och kanske var det även en Gud jag skrek till.”

Min tillflykt
Eftersom jag inte orkade vara en del av den verkligheten, den gjorde för ont att vistas i, skapade jag så fort jag kunde min egen verklighet. Jag fantiserade ihop min egen värld. En fantasivärld och i min fantasivärld var allting vackert och alla var snälla. Detta var min tillflykt, men då jag var tvungen att vara i den ”riktiga världen” så förfinade jag mina sinnen i att känna av minsta lilla tecken på att något var på gång. Att detta skedde, var inget medvetet och det tog mig lång tid att inse att inte alla kunde ”känna av” så som jag. När de som står dig närmast som borde vara de som talar om att de älskar dig och att du är bra precis som du är, men aldrig gör det – utan tvärtom det motsatta – vem kan du då lita på? För mig blev det så att djuren blev mina bästa vänner. Djuren är inte oärliga och går inte till angrepp när du minst anar det. Jag hade en katt som barn och den katten blev min första allra bästa vän, men jag kände mig ändå ensam, ensam på en färd där jag inte visste var stigen skulle föra mig eller hur jag skulle orka ta mig framåt. Men tillbaka till den där dagen ute i skogen.

En väg ut
Något hände den där dagen ute i skogen. I min desperation skrek jag ut min förtvivlan till naturen och kanske var det även en Gud jag skrek till. Jag bönande och bad om styrka och hjälp att orka och att ta mig ur min situation. Jag orkade inte längre och jag kände mig helt villrådig i vad ska skulle ta mig till. Ingenting hände specifikt såsom att jag fick något tecken eller att jag hörde någon röst, men ändå var det efter den dagen som allt började kännas annorlunda. Jag fann en styrka och en vilja inom mig som växte sig starkare. Jag fann en väg ut. Vägen var genom mitt målande och tecknande ett område som bara var mitt och där jag var överlägsen alla i min omgivning. Här kunde jag få känna mig värd, känna mig duktig och sedd. Under de år som jag målade som mest – mådde jag även som bäst. Så jag fortsatte på den banan ända till den banan av olika orsaker fick ett slut. Ett slut som istället förde mig in på de den väg som förväntats av mig.

Fysiska besvär
Jag började läsa vid universitet, bytte jobb, träffade en man, flyttade och allt eftersom åren gick tappade jag bort viktiga bitar av mig själv. Min fantasivärld och målande avtog och försvann. Det gick sakta, så jag märkte inte att mitt liv tappade mening och glädje. Bit för bit anpassade jag mig till ett liv som inte var det jag innerst inne längtat efter. Men vad var det för längtan jag hade? Svaret låg dolt i ett dunkelt mörker. Ett mörker som jag inte lyckades att skingra. Under åren fick jag olika tilldragande fysiska besvär och jag sökte efter den ena lösningen efter den andra. Så en dag kom jag till en massör som sa till mig:

– Du får gärna komma till mig, men dina besvär är inte jag lösningen på. Du ska få numret till en kvinna som jag tror kan hjälpa dig.

”En känsla av att vilja mer, fortsätta framåt växte sig allt starkare.”

En ny riktning
Vid det här laget efter att ha prövat så många olika metoder var jag öppen för det mesta. Jag ringde upp kvinnan och bokade tid. Här kom en ny vändpunkt. Liksom den där dagen ute i skogen var det här ett tillfälle som gjorde att livet tog en annan riktning och som så småningom skulle leda mig in på en ny stig – en stig som kanske var den jag skulle gå för att hitta mitt livs längtan? Kvinnan sa till mig att stänga mina ögon och efter några instruktioner bad hon mig beskriva vad jag såg – och där öppnande sig min fantasivärld igen! Som jag hade saknat den! Och den var ännu häftigare och ännu vackrare än jag mindes. Bilder trädde fram, ibland flera dagar efteråt. Bilder som fick mig att ta upp mitt tecknande och målande igen. Även här kände jag att det var så länge sedan och att det var en längtan som jag hade trängt undan i allt det intellektuella arbete jag numera företog mig.

Jag började gå i en grupp där vi fick guidade meditationer. Jag längtade och längtar än i dag efter varje tillfälle då jag fortfarande mediterar i samma grupp. Det är fantastiskt att vara i den inre världen. Som den bästa filmen på en storbildsskärm, så gott som varje gång. En känsla av att vilja mer, fortsätta framåt växte sig allt starkare. Men vilken stig skulle jag nu ta? Det fanns ju helt plötsligt så många! Vad skulle jag välja? När en massa stigar äntligen visade sig framför mig kunde jag inte känna vilken som var ”rätt” för mig. Otåligheten ökade i takt med att tiden gick. Så en dag när jag låg i soffan och surfade på min mobil hamnade jag på kurser på Gamla Byskolan i Fanthyttan. Jag hade varit inne på sidan förut, men inte riktigt som vanligt känt att något kändes ”rätt”. Denna gång så stod det om en ny kurs.

”Upplever du att du står och stampar i livet och inte vet vilken väg du ska gå?”

Jag hör mig själv svara: Ja! Och här befinner jag mig nu redo att ta ett nytt kliv till, och vad jag hoppas ska bli nästa tillfälle som jag i framtiden kommer att se tillbaka på som ett av de där avgörande tillfällena i mitt liv. Ett tillfälle då mörkret skingrats och där jag äntligen känner att jag funnit min själs längtan och uppdrag. Vem vet – kanske skriver jag här igen och berättar om fortsättningen. Har jag fått nya perspektiv som gett mig nya möjligheter? Och vad ledde det till?

”Livsresenären”

1 KOMMENTAR

  1. Stort Tack för en gripande berättelse. Det är intressant att det till slut finns en lösning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn