En gång ramlade jag i båten…

...eller snarare rodde omkull mig själv!

0
649

Jag var ensam ute i sommarstugan. 

Jag hade varit ute och rott, kämpat med sjögull. Det växer och sprider sig otroligt snabbt, och det är ett tungt arbete att försöka minska beståndet. Men det går! Om man är envis. Och det är jag ju. 

Jag var på väg in till land. Jag var trött, hungrig och törstig. Det blåste nordöstlig vind,men just i våran lilla vik var det lä. Jag lät ändå mössan sitta kvar på. (Ja, jag har mössa året om!) Solen sken, och värmen kändes lagom för en gång skull. Den lilla båten i plåt är lätt, både att lyfta och att ro. Lite ostadig, men man får träna balans, och det gillar jag. 

Viken är full med stenar och blir grund ganska plötsligt. Oftast ror jag på och tar jag fart, för att sen glida in och lägga båten tillrätta.

Det gjorde jag den här dagen också. Tog fart. 

Det var bara den lilla, lilla detaljen som heter Avstånd. Jag hade missbedömt avståndet.

Jättemycket.

Jag minns inte ljuden. Men pang och duns borde beskriva ungefär var som hände.

Båten kom in med en hög fart, gick på grund. Ljudet av en plåtbåt som möter en sjösten. Pang. När båten slog i botten, så for jag själv av sittbrädan- bakåt. Jag hamnade på rygg på båtgolvet, med benen kvar på sittbrädan. Ljudet av en rygg som landar på brädor. 

Det tar en sekund, eller två, innan jag förstår vad som hänt. Jag ser mig själv ligga på golvet av båten som en sköldpadda. Och bilden, känslan, får mig att brista ut i skratt.

Jag skrattar.

Och skrattar.

Det ekar över sjön. Tårarna rinner. 

Jag skrattar.

Jag skrattar ännu mer.

Jag hinner undra om någon hör mig, om dom undrar vad som hänt.

Jag skrattar tills det värker i magen.

Känslan av att flyga i golvet och mössan på svaj.

Jag undrar hur sjutton jag ska ta mig upp.

Känslan av att vara helt maktlös på rygg i en båt.

Jag skrattar ännu mer.

Vem ror omkull sig själv? Vem lyckas med det?

Det känns som en film, och jag skrattar så jag tjuter.

Den här händelsen är det som fick mig att förstå att det hade vänt. 

Jag var inte deprimerad längre. 

Jag kunde skratta igen. På riktigt.

Och den här händelsen var det som förlöste resten.

Jag kunde skratta igen. 

Både inombords och utombords. 

Med mig själv och åt mig själv.

Några månader senare slutade jag att ta min medicin (efter att ha pratat med min läkare). 

Jag hade vunnit igen. Kampen mot mig själv.

Resan kunde börja om. Inåt och utåt.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com/elinsmassage.bokadirekt.se
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelNär det oväntade dyker upp i ditt liv
Nästa artikelOss själar emellan – ljus slungar fram mörker
Jag målar och skriver. Jag älskar färger. Älskar att leka med ord. När penseln far över duken kan jag uppleva ett enormt lugn. Meditativt. När jag mediterar får jag ofta inspiration till att måla. Jag ser färger som inte finns. Än. Jag är ofta ute i trädgården. Klappar på äppelträdet. Ger tröst och söker tröst. Jag driver företaget Elins massage och healing. Jag har en egen lokal nära Resecentrum i Örebro. Jag erbjuder massage, healing och säljer mina tavlor. Jag funderar på att bli biodlare, men har inte bestäm mig än. Jag drömmer om att bli medium, men vill landa lite mer först. Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn