Det knastrar så där härligt mysigt under mina fötter när jag går. En härlig vinterpromenad. Jag tog mig tid, släppte alla ”måsten” och bestämde mig för att gå en promenad.

Jag svänger in till den gamla skolan, nu är det någon som bor där. Den gamla skolan ser vacker ut där den står mellan alla vackra träd som blivit vita av frost. Den har säkert mycket att berätta. Jag kan inte låta bli att le, min äldsta son gick där. Jag minns det som igår och börjar minnas att tiden har rusat iväg.

Jag går förbi fotbollsplanen, den är omgjord till skidspår. Jag blir helt lyrisk! Jag vill helt plötsligt åka skidor, det var flera år sedan. Om jag skulle pröva? Jag diskuterar lite med mig själv och ser en kvinna i skidspåret. Hon hälsar glatt och får mig att bli ännu mer bestämd att ta fram mina skidor!

Jag fortsätter i den knastrande snön. Vägen tar slut och jag kommer till en stig. Här är det många som går sina promenader, och någon vänlig själ har åkt med snöskotern så man kan gå utan problem.

Jag går fram till den lilla sjön som ligger lite skymundan. Den är snötäckt och solens strålar får snön att skina som små diamanter. Det är så vackert att jag stannar till. Minns plötligt sommaren. Vi gick här, du och jag. Jag minns att du tog kort och tyckte det var så vackert. Du gav mig din kamera och sa att jag också skulle ta kort. Jag blev lite nervös, jag visste att kameran var jättedyr men du ryckte bara på axlarna och sa:

– Det är ju bara en sak, jag har garanti.

Sådan är du, inte göra en stor sak av något.

Jag fortsätter att gå. Tänker på dig. Jag kisar med ögonen, solen är stark. Mina ögon vattnas, men det är inte på grund av solen. Du var sjuk redan i somras, det visste vi inte om.

Jag tänker på dina ord:

– Den här cancern är snäll, den tar mer tid på sig.

Det är sant det du sa. Jag har tagit reda på allt om den. Jag hoppas att det blir så.

Jag är nästan framme vid mitt hus. Jag kände att jag behövde denna promenad. Jag har gått där många gånger men aldrig har det betytt så mycket som nu.

Det var som om jag fick hjälp, som att naturen hjälpte till att väcka olika känslor, minnen och tankar hos mig. Det som jag behövde ta till mig just nu. Det blev som en healingpromenad.

Väl inne i värmen med en kopp the tänker jag på livet. Jag är inte rädd för döden, den har aldrig skrämt mig. Det är sorgen. Jag vet att sorgen är så stark. Den knyter hårt i varje muskel, varje cell i kroppen.  Sorgen minns det jag glömt, den påminner, så egentligen vill sorgen väl. Sorg är kärlek så vi borde vara tacksamma att vi känner sorg, det är ett bevis på kärlek!

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelEdgar Cayce – en healer för människans bästa
Nästa artikelGör jag ingenting, så är jag ingenting…
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn