– Du kan skriva en artikel för Ascala, om du vågar, sa Terry.

Jag skrattade och svarade:
– Ja, det var just det, om jag vågar!
Jag är nervös över allt, för allt. Mina knän darrar redan innan jag vet vad det är jag ska vara nervös över. Som ett varningssystem. Som ett alarm.

Knäskålarna klirrar, plingar och skallrar.

Jag blir mest nervös när jag ska göra sånt som är bra för mig. Det som gynnar min personliga utveckling. Sånt som är nytt. Handsvett, illamående. Hjärtat bultar. Innanför bröstbenet pågår en revolution. Varning! Knäna skallrar och alarmet är igång.

Vad är det som gör mig så nervös?

Jag tycker om att skriva. Jag skriver ofta. SkrivAndet är inte problemet.

Så varför skriver jag inte? Varför tackar jag inte JA till Terrys utmaning? Vad är jag så nervös för? Det är ju bara en artikel.

Jag lyssnar.

Hjärnan börjar prata, säger så märkliga saker. Saker som funnits med mig så länge.
– Du kan inte skriva. Du har inget viktigt att skriva om. Duärinteviktig. Du har inget att säga, att ge omvärlden. Ingen vill läsa det du skriver.

Jag svarar Hjärnan:
– Skriva kan jag. Jag är inte världsbäst på grammatik eller stavning. Jag kanske inte följer alla regler. Men skriva kan jag och jag tycker om att skriva. Resten är ju bara skitsnack, eller hur? Sånt som andra talat om för mig i olika paket, nyanser, former, färger och frekvenser. Det har suckats kring mina åsikter, och mitt sätt att driva saker till sin spets. Det har skällts över mina svordomar och mitt ovårdade språk.

Det har ignorerats.

Det har retats, pikats, tystats. Det har kontrollerats och kritiserats. Det har vid tillfällen försökt stoppats genom dramatiska handlingar. Människor har försökt att döda den sidan av mig. Rensa ut ogräset. Uppfostra. Stänga in. Stänga av. Döda. Människor har försökt få mig att tro att jag inte har rätt att uttrycka mig. Och du minns ju det, Hjärna. Du minns ju.

Hjärnan fortsätter att berätta för mig att jag inte hinner. Att jag bordemåste göra allt det där som vuxenvärlden talar om för oss att vi bordemåste göra. Att vi borde städa istället för att vara kreativa och leka. Att vi borde jobba istället för att vara glada och lugna. Vi har tider att passa. Och anpassa oss till.

Någonstans här blir Ronja Röverdotter, Pippi Långstrump och Lilla My förbannade. I gemenskap och rebellanda mot bordemåstehjärnan höjer dom sina nävar och protesterar högljutt. Även Skorpan vaknar till liv och skriker Jag är ingen liten lort!

Är på sista delen i Andlig healing, för Ingela Collin. Vi får testa en form av regressionsmeditation och jag får svar.

Jag är barfota. Går längs en dammig grusväg. Jag skyndar mig. Blickar över axeln. Såg dom mig? Jag snabbar på stegen. Måste ta mig bort. Längre. Är dom efter mig? Hur nära är dom? Jag skyndar på stegen.

Jag är på flykt. Jag är smusig och ensam. Hjärtat fladdrar i bröstet. Jag vet att dom är efter mig. Letar efter mig. Jag försöker andas tystare. Jag försöker behålla kontrollen. Jag är torr i munnen. Jag flämtar. Försöker att behålla kontrollen.

I resten av det livet levde jag på flykt. Ständigt blickande över axeln. Ständigt på helspänn. Ständigt nervös.

Jag har varit författare förut. Jag är vet inte om jag jobbade på ett tryckeri eller om jag jobbade ensam. Det var på gåspennornas tid. Jag skrev med gåspenna och bläck. Jag vet inte hur många människor jag nådde ut till. Om det jag skrev trycktes i flera upplagor. Jag vet inte vad det var jag skrev som var så provocerande.

Arsenik. Jag blev förgiftat den gången. Mördad för mina ord.

Människor blir mördade runt om i världen för det dom skriver. Men dom skriver ändå. Dom skriver för det dom tror på. Dom skriver för sina liv.

Ska då jag, som bor i ett relativt tryggt land, inte skriva för att jag är nervös?

Så hur gör man då? När man alltid är nervös. När nervositeten kommer från tidigare liv. När man är så van att vara nervös att man inte ens tänker på att man känner sig nervös. Hur gör man då? Köper en påse mod på valfri livsmedelsbutik? Införskaffar antinervositet i en kiosk?
– Hej! En påse antinerviositet tack!

Fast jag skulle ju behöva en påse antinervositet för att våga handla.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com/elinsmassage.bokadirekt.se
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelRita Borenstein – Oss själar emellan
Nästa artikelKan ett medium hjälpa till att lösa olösta mysterier?
Jag målar och skriver. Jag älskar färger. Älskar att leka med ord. När penseln far över duken kan jag uppleva ett enormt lugn. Meditativt. När jag mediterar får jag ofta inspiration till att måla. Jag ser färger som inte finns. Än. Jag är ofta ute i trädgården. Klappar på äppelträdet. Ger tröst och söker tröst. Jag driver företaget Elins massage och healing. Jag har en egen lokal nära Resecentrum i Örebro. Jag erbjuder massage, healing och säljer mina tavlor. Jag funderar på att bli biodlare, men har inte bestäm mig än. Jag drömmer om att bli medium, men vill landa lite mer först. Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn