Det här med livet. Att vara människa. Att vi ska gå upp varje morgon till jobbet, att vi ska betala räkningar och följa alla lagar och regler som våra samhällen sätter fast hur saker och ting ska vara. Det är så otroligt detaljerat, kategoriserat och specifikt.

Tanken börjar alltid så. Det här lilla som bara är där. Det är bara så inboxat och mänskligt. Ja, det där att Ann-Britt jobbar på administrationen hos något förglömligt företag i Stockholm, hon bär den där kappan som finns i alla butiker du kan tänka dig, den är neutral, men simpel och enhetlig, sådär så att hon också passar in i ramen. Dessutom var den inte allt för dyr heller. På eftermiddagen efter jobbet går hon hem till sin lägenhet vilket är en kvarleva av Miljonprogrammet årtal 1965–1975. Ett tio-års projekt.

Sedan fortsätter tanken in på alla som medverkade i detta projekt – jag tänker på det engelska uttrycket ”sonder” – ett ord som används för att beskriva att alla man passerar på gatan, alla människor någonsin som man träffat och kommer träffa har ett liv som är lika detaljerat och komplext som sitt eget, och dessa liv pågår även fast man själv inte är medveten om det. Så även ifall någon som hette Björn var en del av Miljonprogrammet så åkte han ändå hem till sin familj varje dag – han kanske körde Volvo och bar den där enhetliga bomullskappan. Vid matbordet hade han säkerligen sin egna plats – där längst in vid fönstret på höger sida. Sen får man inte glömma alla de andra miljontals människorna som var inblandade i denna reform.

”Ibland brukar jag koppla bort tidskonceptet. Det är väldigt befriande.

Jag gillar att leka med tanken hur våran värld skulle se ut om vi la till eller tog bort komponenter av samhället. Hur skulle det se ut ifall regeringen en dag förbjöd alkohol? Hur skulle det se ut om vi inte hade någon regering alls? Hur skulle det se ut om pengar inte fanns? Tänk om vi lät tiden glömmas bort. Med tiden ur leken föreställer jag mig inte längre en rak linje som dras längre och längre för att visualisera att den passerar. Allt jag då ser är som ytan av kokande vatten. Det bubblar och rinner av hastigt – värmen underifrån som får vattnet att bubbla till är oregelbunden och oförutsägbar.

Tid och pengar, det är något som styr oss. Tid och pengar gör oss oerhört mänskliga. Tiden finns för att vi ska kunna organisera våran dag, eller rättare sagt, våra liv. För utan pengar är du närmare till maktlös i den moderniserade världen, och utan tid kollapsar allt. När du fyller år har jorden gjort ännu ett varv runt solen för att etablera det nya året – tjugotusen någonting i den gregorianska kalendern. Men ändå är inte detta ett perfekt system för att räkna ut de kommande åren. Vi måste ändå plocka bort en hel dag vart fjärde år, för annars fylls det på med en dag för mycket per år.

Men om vi bortser från allt det här mänskliga. Allt som vi har uppfunnit. Även det vi inte kan röra, såsom tid. Ibland brukar jag koppla bort tidskonceptet. Det är väldigt befriande. Man verkligen bara är, men inte i ett negativt sammanhang. Tänk bara på universum, hur oerhört stort och obegripligt det är för oss i våra människoskal. Är det ens meningen att vi ska ge oss an i den kunskapen? Kan våra hjärnor ens till en grund försöka att förstå vad som pågår där ute? Hur dumt låter det inte att vi egentligen är ett flytande klot ute i ett oändligt vakuum? Där ute i oändligheten, där något så självklart som omedelbart ljus ändå tar år på sig för att resa från punkt A till punkt B.

”Jag tänker ofta på vart vi kommer ifrån. Själva sinnet.

Rymden har ingen nåd. Det är inget som vi kan påverka, inte ens något vi till en grund kan förstå. Vad är det för koncept egentligen att om man förminskar något tillräckligt nog så kollapsar tinget i sig på så vis att ett svart hål bildas. Liksom, själva fysiken imploderar. Väl i det svarta hålet tar vår kunskap slut. Vi vet inte vad som händer när man slukas av det, utan vi slits isär på en atomisk level och till slut slutar vi att existera. Vart tar vi vägen då? När själva atomerna är borta?

Jag tänker ofta på vart vi kommer ifrån. Själva sinnet. För på något vis kan vi kommunicera med allt – vi kan kommunicera med varandra, med djur, med medvetanden som inte lever i kroppar längre. Det är bara som att vi som lever har något slags filter som försvagar vårat sinne. För egentligen måste vi kommit ifrån något, och då reser tankarna tillbaka till rymden. Kanske har vårat medvetande någon gång funnit sig själv som en med stjärnan Rigel en gång i tiden borta i fjärran, eller varit ett av de miljontals sandkorn som finns på månen, eller laddade partiklar i ett norrsken när solvindarna kastas mot moder jord. Även fast dessa exempel inte är levande ting så är de ändå laddade med energi av något slag.

Men sedan kastas man tillbaks in i verkligheten i sovrummet. Där lyser ljusslingan på min högra sida mot väggen och lyser dovt, men ändå tillräckligt för att ögonen ska se utan att anstränga sig. Då är man tillbaka i verkligheten, på benen sina. Och så lätt glömmer man dessa enorma tankar när vardagslivet tar över igen. Så tänker jag ofta: Det känns så rätt.

”Jag såg jorden, och ovanifrån började som ringar på vatten att sprida sig uppifrån och ner, såsom man ofta avbildar frekvenser.

Drömmen
För något år sedan tog jag en tupplur. Jag drömde om rymden – något som jag aldrig gjort förut på detta sätt. Jag var liksom ingen enhet, utan jag var bara där ute i mörkret, helt själv. Jag såg jorden, och ovanifrån började som ringar på vatten att sprida sig uppifrån och ner, såsom man ofta avbildar frekvenser. I samband med denna syn uppstod en dov baston konstant i bakgrunden. När ringarna förvrängde synen av jorden medan de reste över det osynliga rutnätet började allting dras ihop till en enda liten stjärna, som sken starkare och starkare. Jag tyckte att detta var både läskigt, men ändå oerhört fascinerande. När jag vaknade till var jag alldeles kallsvettig och var fast besluten om att jag var tvungen att illustrera denna syn. Vilket jag inte har gjort än.

Det lustiga med detta var att cirka en vecka senare satt jag på YouTube och skummade igenom videor om kosmologi. En video handlade just om vad som skulle ske vid universums slut. I videon var det en teori som handlade om att, för att göra en lång historia kort, när slutligen alla stjärnor nått slutet av sina liv, genomgått en supernova och samtliga blivit svarta hål och börjat att cirkulera varandra precis som i ett solsystem, så hade kreatören av videon visualiserat frekvensvågor som spred sig ifrån de svarta hålen precis såsom jag hade sett i min dröm! Det tycker jag är ett tecken på att universums synkronisering är satt i verket.

John Pettersson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn