Den här dagen hade vi varit på en utflykt och jag hade kört en längre bit med min bil. GPS:en berättade fortfarande var jag skulle köra, trots att vi nästan var tillbaka i hemstaden och jag redan hittade vägen.

I mitt huvud tänkte jag ordagrant meningen: ”Nej, nu behöver vi inte GPS:en längre.” Jag skulle just säga det till min då femårige son, som var min enda medresenär för dagen, men hörde i samma ögonblick som jag öppnade munnen hur han uttalade orden från baksätet: ”Nej, nu behöver vi inte GPS:en längre!”
Jag blev lite paff och sa: ”Men… Hur visste du det? Jag skulle just säga precis det till dig!” Jag såg i backspegeln hur sonen log finurligt och svarade mjukt och lugnt, men med självförtroende: ”Jag vet allt.” Det ville jag absolut inte ta ifrån honom, känslan av att tro på sig själv och lita på det han känner.

Ibland funderar jag på om det kanske faktiskt är just så, att ett barn vet allt. Ett barn som är orädd, litar på sin intuition och känsla, tvekar inte en sekund på att säga det som känns rätt i hjärtat. Ett barn som vet allt. När tappar vi bort det barnet i oss?

Jag, som själv jobbar med regressioner och tror på tidigare liv, och därmed också en tid någonstans i alltet under en tid mellan liven, tror inte det är en slump att barn ibland är lillgamla, väldigt kloka och som vi kanske oftare ser det, ”oförstörda”. De är inte är så präglade i det här livet än. Minnena från tiden i alltet och livet innan detta är så nära när barnen är små och själen, cellerna i kroppen och ibland till och med minnet och sinnet här och nu, minns detaljer och svaga glimtar av det som var. Allra helst det som var viktigt.

Är det en slump att barn är de som är ärliga och säger saker på ett enkelt och förståeligt sätt? De krånglar inte till livet och reagerar väldigt direkt och uttrycksfullt och förlåter snabbt.

Jag förvånas över hur generös och rättvis min lilla son kan vara trots sin ringa ålder. Han är även envis och bestämd. Han blir snabbt upprörd och snabbt glad igen. Och älskar kravlöst. Han grubblar över saker. Han minns detaljer som ingen annan och kan upprepa något jag har sagt för flera månader sedan. Han lever här och nu och tycker att det viktigaste är att få göra det han vill, just nu. Måla, kramas, äta, springa eller leka. Här och nu. Tänk om jag kunde vara lite mer som han. Att våga prioritera det som är viktigt. På riktigt ­viktigt. Nu. Han påminner mig varje dag om vad som är viktigt. Och vad som är rätt och fel. Min son. Min största förebild.

Varje dag känner jag att jag påverkar och präglar honom, även om jag försöker att låta bli. Jag känner mitt dåliga samvete som tränger sig på och min själ som försöker väcka mig och påminna mig om att jag har lovat att han aldrig ska må som jag har mått. Att han ska få känna att han duger som han är, att han är och får vara bara den han är. Och att det inte är så bara…

Eva Storgaard­­
www.vagaleva.se
vagaleva@live.se
https://www.facebook.com/vagaleva/

Föregående artikelJag har social ångest – eller?
Nästa artikelKön ringlar sig lång
Sedan jag var barn har jag varit känslig för intryck av olika slag, andras känslor och energier har alltid påverkat mig mycket. Mitt sätt att bearbeta mina egna känslor, upplevelser och drömmar har alltid varit med ord, helst i skrift, då de verkar helande för mig. Redan som liten hade jag en dröm om att en dag skriva egna böcker. Numera när jag skriver blir det oftast om andliga tankar och upplevelser som jag själv har haft som barn, och om samtal och upplevelser jag har tillsammans med min son, född 2011. Jag arbetar med hypnos – stärkande djupavslappning i grupp, suggestionsterapi, och regressioner till tidigare liv. Jag arbetar även med mediala samtal, husrening, andlig healing mm. Dipl. Suggestionsterapeut och Tidigare-liv-terapeut/Regressionsterapeut Dipl. Medium och Healer

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn