Några månader innan jag fyllde 30 bestämde jag mig att det fick vara nog. 30 skulle vara brytpunkten. Om det inte blev början till en förändring i mitt liv, av mig själv, så fanns det väl inte någon mening med att fortsätta leva längre? Ja, det var nästan så det kändes. Jag visste bara att jag inte kunde fortsätta leva mitt liv som den person jag var då, med oproportionerliga rädslor, mindervärdeskomplex och en vansinnigt skev självbild. Jag var så innerligt trött på mig själv. Något måste göras. Nu.

Min trettioårsdag närmade sig, jag meddelade min omgivning att jag önskade mig bidrag till en resa. Ett par veckor efter födelsedagsfirandet, satt jag uttråkad och surfade på nätet. Jag kom plötsligt att tänka på ett tvprogram, ”Förnimmelse av mord”, och funderade om det fanns mer information om det. Jag knappade in titeln på datorn och klickade mig vidare till en länk där det berättades om medium som deltagit i serien. ”Terry Evans, jaha, han har en hemsida…”, tänkte jag och blev nyfiken; vad gör ett medium egentligen? Det visade sig att just detta medium, till exempel gav kurser med något som kallades för Bergsmeditation. ”Där ser man, jag gillar ju bergsklättring”, tänkte jag, och läste vidare. Till min stora besvikelse visade det sig att det inte handlade om att meditera på en bergstopp, men jag hade ändå blivit nyfiken och några dagar senare anmälde jag mig till kursen ”Sommarvecka”.

Käre värld, vad nervös jag var! Samtidigt tänkte jag: ”Nåja, det är flera veckor kvar innan det är dags att betala kursavgiften. Jag suger lite på karamellen innan jag fattar det slutgiltiga beslutet.” Dagarna gick och det var snart dags att betala avgiften. Jag bestämde mig för att vänta med att betala tills jag varit på auraavläsningen jag hade bokat, i hopp om att jag skulle kunna få någon liten fingervisning om mitt öde, eller åtminstone huruvida det var rätt beslut att gå kursen, vilket i och för sig kändes som ett ödesdigert beslut.

Under konsultationen säger kvinnan: ”Jag ser att du kommer att åka iväg på någon slags kurs eller utbildning. Det är inte en kort kurs över en helg, det handlar om en vecka eller så. Det här kommer att vara livsavgörande för dig. Du kommer inte att ångra dig. Så fundera inte, bara gör det. Det kommer att vara bra för dig.” Okej, det kunde väl inte bli tydligare än så, eller? Oavsett bestämde jag mig för att betala kursavgiften, dock inte helt utan ängslan.

Ett par veckor senare tog jag en vända in på biblioteket för att låna några böcker. När jag gick där bland hyllorna och funderade på vad jag kunde tänkas vara intresserad av att läsa fångades min blick av en sektion, ”Främmande religioner”. Jag satte mig på huk och började läsa på bokryggarna. På en liten, anonym bok såg jag namnet ”Terry Evans”. ”Inte kan det väl vara DEN Terry Evans? Har han skrivit en bok?” Jag tog ner boken och började bläddra i den. Det verkade onekligen som om det var han som hade skrivit den. ”Intressant!”, tänkte jag och lånade den.

Väl hemma började jag sträckläsa boken. På kvällskvisten var jag framme vid avsnittet där Terry berättar om sina möten med Ascala. Jag läser vidare med viss bävan ”Herregud, vad är det här?!?” Jag måste erkänna(förlåt mig Terry), jag undrade faktiskt om han hade rökt på samtidigt som han skrev det avsnittet. Jag hade aldrig någonsin varit i kontakt med något liknande, så för mig var det totalt urflippat. Vad skulle jag göra nu? Det var för sent på kvällen och jag var för trött, och konfunderad, för att fatta något beslut. Jag bestämde mig för att sova på saken. Efter många om och men bestämde jag mig till slut för att gå kursen. Trots rädslan, eller just på grund av den, förstod jag att detta var något jag bara måste göra.

Dagen då det var dags att sätta sig i bilen och åka söderut mot Stugun utanför Östersund hade kommit. Jag slängde in väskan i bilen och tog ett djupt andetag: ”Du klarar det här, Viktoria. Det är långt till Stugun, du har flera mil på dig att landa i det här beslutet. Det kommer att gå bra. Om du ändrar dig på vägen, så är det bara att fortsätta köra söderut och hälsa på din bror istället.” Den tanken lugnade mig något. Jag backade ut från parkeringen och körde iväg.

När jag passerat Örnsköldsvik och det började bli dags att svänga av från E4:an stannade jag till en kort stund. Jag var tvungen att fundera lite: ”Ska jag fortsätta mot Sundsvall, eller svänga av mot Östersund?” Jag tittade på kartan: ”Om jag svänger av nu kan jag fortfarande ändra mig och köra i riktning mot Sundsvall längre fram.” Gott, jag fick ytterligare en liten frist. Jag beslutade mig för att köra i riktning mot Östersund. När jag började närma mig nästa avfart bestämde jag mig för att bara köra på. ”Jag kan ju alltid åka till Östersund istället, där har jag aldrig varit och det ska visst vara en vacker stad.”

När det bara var tre kilometer kvar till min destination kände jag hur pulsen rusade iväg, jag började svettas och blev hypernervös! Jag blev tvungen att stanna bilen och kliva ur. Andas, andas, andas! Min förståndiga, rationella inre röst började skälla på mig:
– Viktoria, nu har du betalat en massa pengar för att gå den här förb… kursen! Nu är det bara att du sätter dig i bilen och kör dit.
Rädslan svarade:
– Men det här känns livsfarligt. Jag kanske DÖR!?
– Sätt dig i bilen. Det kommer att gå bra.
– Men, men…
– Sätt dig i bilen.

Efter den här inre dialogen kände jag mig lite larvig och skamsen som gjorde så stor affär av en liten kurs, så jag satte mig i bilen och körde så långsamt som möjligt tills jag var framme vid avfarten till kursgården där Terrys kurs skulle hållas. Jag körde upp för den smala grusvägen, väl framme vid kursgården såg jag att några andra deltagare redan hade anlänt och satt utanför och pratade. Då kunde jag ju inte sitta kvar i bilen och bäva alltför länge. Det var bara att kliva ut och hälsa.

Precis som förutspåtts blev det en livsavgörande vecka. I kölvattnet följde många inre och yttre förändringar. Ibland undrar jag var jag hade varit om jag inte fattat beslutet att gå kursen. Jag hade visserligen varit tvungen att ignorera min egen inre röst, som vid det laget skrek åt mig, och bortse från många andra händelser och signaler som föste mig i den riktningen. Det var nog helt enkelt meningen att det var så det skulle bli.

Viktoria Nyberg
Hemsideadministratör och redaktör vid
Creative Experiences Terry Evans AB och Ascala News

 

 

 

2 KOMMENTARER

  1. intressant att fundera över hur många val vi gör i livet och vad det är som påverkar oss. Ofta är ju valen helt självklara, andra gånger som i ditt fall är vi riktigt vankelmodiga, Inte sällan är man benägen att skylla ifrån sig när konsekvenserna inte riktigt blev som man tänkt sig.
    Du fick en riktig knuff av auraavläsningen. Var den bara ett uttryck för din egen vilja?
    ”Valfriheten” anses ju idag mer viktig än nånsin tidigare, så behovet av kontemplation o lite vägledning nånstans ifrån ökar säkert med detta.

    • Intressanta tankegångar, Christer! Auraavläsningen bekräftade säkerligen bara det jag redan visste inom mig. Vi vet alldeles säkert, på något plan, vad som är ämnat för oss, men ofta stör bruset från annat ut denna vetskap. Med brus menar jag våra egna känslor, andras åsikter, normer etc. Tack för din kommentar! /Viktoria

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn