Min farfar hette Sune. Han dog alldeles för tidigt. Träspånet hade satt sig i hans lungor. Jag minns att jag var rädd på sjukhuset. Jag vågade inte säga hejdå. Jag minns att jag redan då inte kunde uttrycka sorg, så jag sa till pappa att jag hade ont i huvudet. Jag var bara 7–8 år. Farfar Sune jobbade på Sällinge Snickeri. Byggnaden och skylten finns kvar. Brädgården också. Jag vet inte exakt vad farfar gjorde på snickeriet, men jag har ett nyckelskåp efter honom. I En. Allt är gjort i En. Även gångjärnen. Små, små pinnar av en som fixar hela mekanismen. Jag älskar lukten av nyckelskåpet, det luktar farfar.

För några år sen byggde vi en bastu, för hand. För det tyckte vi var kul. Vi köpte virket från Sällinge Snickeri. Vi handsågade nästan allt. Taket var extra tungt att göra så jag bad farfar om hjälp i mitt huvud, och då gick det bättre!

När bastun väl var klar och det var dags för listerna, så blev jag plötsligt så rosenrasande för att min sambo inte kunde göra som jag sa. Så fort han åkte för att hämta lite saker hos pappa så skämdes jag och kände mig löjlig. När min gubbe kom tillbaka flinade han. Han hade berättat för min pappa – och pappa hade tittat ner i backen, och flinat han med, och sagt: ”Jag vet bara en person som gjorde, och kunde göra, det Elin vill. Och det var min far.” Jag tittar förvånat på min sambo och börjar där och då förstå hur känslig jag är. Vilken kontakt jag kan få. Och vilken hjälp jag kan få!

Jag är inte så van att bygga saker själv. Jag har tvingat (ja, tvingat!) min pappa att lära mig. Vi har blivit osams några gånger för att jag sagt åt pappa att han inte får tjuvstarta renoveringar utan mig på sommarstugan.

Jag och min sambo bygger ihop så att jag ska lära mig. Jag tycker det är viktigt. Vad gör jag annars när, och om, jag blir ensam med en stuga och ett hus? Jag måste lära mig. Inte allt, men en del. Varje gång jag bygger något så ber jag farfar om hjälp. Jag tänker, ritar, funderar, mäter. Och ber farfar om hjälp. Jag som sagt inte så van. Jag har precis börjat känns det som. I höstas byggde jag ett fågelmatbord själv. Det var det första jag gjorde.

Nu råkar jag vara ensam hemma. Jag har bestämt mig för att bygga egna krukor till växthuset. Jag har planerat in det så att jag ska göra det nu när gubben är bortrest. Så det gör jag. Jag bygger mina krukor. Sen kan jag liksom inte sluta. Det är virke över. Så vad ska jag göra? Vad behöver jag?

Jag bygger en skryt-pall. Vad annars ska jag göra? Jag når inte upp att öppna fönsterluckorna på växthuset. Jag målar den svart. När den är klar så ser jag något annat. Jag ser inte en svartmålad pall. Jag ser inte att jag byggt den för att nå upp, så att jag kan öppna växthusluckorna. Jag ser en pall med rosor på. Jag vet att dom inte finns där. Än. Men jag ser det lika tydligt som att någon redan målat dit dom.

Jag kan knappt bärga mig. Medan pallen halvtorkar skriver jag ut en mall på rosorna jag vill ha, ungefärlig storlek. Jag försöker in i det längsta att behärska mig och inte börja för tidigt. Det kan jag inte. Jag bär in pallen innan den torkat helt. Jag tar fram mina färger, vatten. I min iver glömmer jag penslarna. Vilket jag snabbt påminns om när jag skulle doppa den osynliga penseln i min hand in den verkliga färgen. Jag hämtar penslarna, och sen målar jag. Jag vet inte hur länge jag sitter på golvet och målar. Jag har ingen som helst aning om tid och rum. Jag ser bara färger. Jag ser penseldrag.

När jag vaknar upp ur mitt målande och tittar på vad jag gjort så blir jag förundrad. Jag slår en blick på klockan och jag vet att jag behöver gå och lägga mig. Tur att det är sommar så att det är ljust ändå! Jag tar en bild på vad jag gjort. Ställer pallen på torkning, städar undan. Går och lägger mig.

På morgonen snubblar jag nästan över pallen. Jag tittar på den och blir så sjukt stolt! Jag förstår inte att det är jag som gjort den, men jag vet att det är jag. Alldeles själv. Ihop med farfar. Jag tänker att det är lite fult att skryta, men om jag inte får skryta över den här pallen vad ska jag då skryta om? Jag döper den till skrytpallen. Farfar Sunes skrytpall.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelI skuggan av Corona
Nästa artikelAck, ni klentrogna!
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn