Jag bet mig i läppen för att inte bryta ihop. Jag kände att detta är alldeles för mycket för mig. Jag ältade inombords hela tiden, bryt inte ihop, bryt inte ihop…

Hon låg där i sjukhussängen, en god vän till familjen. Alltid hjälpsam och alltid glad. Hon såg mig för den jag var. För mig var hon en i familjen. Just nu kände jag en enorm orättvisa för livet. Varför måste hon lämna oss? Varför måste hon få cancer? Jag kämpade med tårarna, men jag förlorade den matchen ganska så fort.

När jag stod där i min sorg, stod plötsligt min andeguide bredvid mig och jag började känna glädje! Jag blir helt förvånad: GLÄDJE? NU? Jag kände tacksamhet och glädje att kunna ta farväl på detta sätt. Att få vara hos henne, att dela detta med henne. Att säga de sista orden.  Jag fick en känsla att vi båda bestämt innan vi kom till jordelivet, att vi skulle ta farväl så här. I en sekund kunde jag le när jag föreställde mig hur vi planerat detta i andevärlden. Hur hon säkert påtalat mer än en gång för mig, att det blir svårt för mig att ta farväl. Att jag tagit denna utmaning, envis som jag är. Nu ångrar jag mig nästan. Hon hade haft rätt, det var en utmaning. Med dessa känslor förstod jag att vårt avsked var förbestämt. Det var ingen slump att vi befann oss i rummet tillsammans. Jag tackade min andeguide för att han kom och hjälpte mig att förstå i denna svåra stund.

Jag har ofta tänkt på att vi männsikor här på jorden alltid behöver något dramatiskt innan vi förstår vad vi mister. Att vi själva behöver vara med om det, eller någon närstående. Händelserna väcker förhoppningsvis upp oss, så att vi förstår allvaret i livet. Det är oftast då vi säger de där fina orden, som har en enorm betydelse och som vi egentligen skulle kunna säga en helt vanlig dag!

Jag tänker tillbaka på henne, att jag tyckte om henne för den hon var, för det hon var för mig och att hon sken starkare än solen. Jag är glad att jag sa det när jag tog hennes hand och tog farväl, men önskade att jag sagt det oftare.

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

 

Föregående artikelVad är vänskap?
Nästa artikelMötet med ett medium
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

4 KOMMENTARER

  1. Tack för finstämd artikel! Jag brukar tänka att för själen är det säkert alltid skönt att återvända hem efter ett jordeliv, även om det är sorgligt att ta avsked från dem man älskar.
    Varm hälsning Rita Borenstein

  2. Tänkvärt text Anki!
    Vi borde delge för dem som finns i vår närhet oftare, att de betyder något för oss! Utan att de ska hända något stort eller dramatiskt…
    Idag ska jag ringa mina gamla mostrar och säga tack för att de finn i mitt liv! Skulle ha skett för länge sen…
    Tack och kram för påminnelsen!
    Varm Hälsning Helen

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn