Ibland kan det kännas svårt med förändringar. Vi vill gärna ha dom, men när de väl kommer kan något protestera inom oss. Det blir så definitivt på något sätt. Min mamma måste vara en guru inom detta område. Förändringar emottages icke med blida ögon.

Att gå i pension till exempel var inte en bra förändring, så hon höll i arbetslivet tills knogarna vitnade. Greppet lossnade inte förrän vid 82 års ålder. Ja, då hade hon faktiskt gradvis vant sig vid tanken och det var ju ganska besvärligt att komma upp på mornarna de dagar som hon arbetade.

Hade det inte varit för vissa obehagliga omständigheter, så hade hon bott kvar i samma lägenhet som familjen flyttade till 1966. Det var på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Där slog hon ner sin rot och sa till vänner och bekanta att den dagen hon skulle lämna sitt Östermalm skulle det vara i vågrätt läge och i en icke levande form.

Förändring kom sommaren 1976, då flyttlasset skulle gå till en nyproducerad lägenhet i en norrförort. Det skulle rensas en del innan denna flytt och det var inte en lätt uppgift. ”Den där kan vara bra att ha” samt ”Ja, men den fick jag av… så den kan vi inte slänga”, eller ”Det är väl inte något fel på den här, så den kan vi behålla” osv osv. Det var ett kompakt motstånd jag mötte från mamma, då jag som tonåring var ganska krass och ville göra mig av med praktiskt taget allt och köpa nytt. Vi möttes i alla fall halvvägs, men såhär nästan 44 år senare grämer hon sig fortfarande över en pall som slängdes, som hennes bror hade tillverkat.

Vissa människor köper samma produkter om och om igen. Det kan man ju förstå om man har hittat något som man är riktigt nöjd med, men ibland kan det vara lite roligt att prova något annat, vara lite våghalsig.

Jag växte upp med att få exakt samma frukost varenda dag, och då menar jag verkligen exakt. Samma ostsort, samma sorts te & samma sorts smör, år efter år.  Nu i vuxen ålder har jag stora variationer på frukostarna och min man blir lika förvånad varje gång jag byter spår och provar något nytt. Han är lite åt min-mamma-hållet kan jag erkänna, lite vanemänniska sådär.

Det kanske är en trygghet helt enkelt, något som alltid känns igen. Man vet vad som komma skall och tar inga onödiga risker. Men vad är risken? Att man inte tycker om något? Att man inte trivs kanske? Att man skämmer ut sig eller gör ett misstag? Vad är vinsten? Kanske att något blir ännu bättre, eller öppnar nya dörrar, som det så populärt heter.

Idag lever min mamma i ett hem där minnena frodas. Inget slängs i onödan. Det som kommer in kommer väldigt sällan ut igen. Alla högtider är representerade lite varstans, midsommar, jul och påsk, beroende på var ögonen landar. Barnbarnens teckningar sitter fortfarande uppe sedan tidigt 90-tal. Nu är de 27 respektive 30 år. En teckning som jag gjorde för 43 år sen finns troget upptejpad på en dörr. Det är ju ganska rart i och för sig, men det står ju alldeles still i tiden.

Hennes mikrovågsugn vet inget bättre än att fortsätta fungera, även om glödlampan gått över till andra sidan. Den firade sin 30 årsdag i somras.

Som nybliven pensionär med en hel del tid till förfogande har mamma börjat ”döds-städa”, som hon kallar det, så att det inte ska bli så mycket för oss efterlevande att ta hand om, när den sorgliga dagen kommer. Hon har i sovrummet en sekretär, som innehåller allt möjligt från hennes egen början på livet ända till nutid, som hon har tagit itu med – ”rensar”. Det blir förstås mycket intressant läsning och tar en evinnerlig tid.

För min egen del går jag på hennes linje vad det gäller att hålla fast vid saker, då jag praktiskt taget förbjudit henne att dö. Frukost är en helt annan sak…

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelEn eftermiddag med ”the Famous Five”
Nästa artikelTidsresor
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

1 KOMMENTAR

  1. Mormors lägenhet är en real-life tidsmaskin 😍😭 inget är lika roligt om hon inte är med ^^ ❤️ Du skulle nog kunna skriva en TJOCK bok om henne, eller en podcast, det skulle nog vara det roligaste jag lyssnat på/läst ❤️😘❤️ Bästa mormor- bästa mamma ❤️❤️🥰😘

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn