Ofta tvivlar jag på mig själv och på det jag är med om. Än mer tvivlar jag på att mina upplevelser skulle intressera någon annan. Vad har jag möjligtvis att berätta som fångar en läsares intresse så intensivt att den sträckläser mina rader tills artikeln är slut? Säkert inget är min första tanke. Nyfikenheten i mig gör dock att jag ignorerar mina tvivel och skriver ner dessa ord idag.

I vuxen ålder har jag insett att jag känner, att jag vet och att jag förstår väldigt mycket. Det kan inte förklaras, det bara är så och så har det varit sen jag var barn. Dock dröjde det tills ganska nyligen innan jag insåg att inte alla känner så här mycket. Att inte alla vet så här mycket. Att inte alla förstår så här mycket. Länge tänkte jag att jag var överanalyserande eller hade vild fantasi men med åren har jag insett att det är ”något extra”. Men vad? Ge mig ett tecken! De orden är tänkta fler gånger än jag kan räkna till.

En första upplevelse.

Låt mig gå tillbaka till mitt äldsta minne där jag förstod att jag upplevde något annorlunda. Det skedde i centrum av lilla Köping och jag borde varit runt 10 år gammal. Vi hade nyss parkerat bilen och när jag klev ut på parkeringen sköljde en känsla av sorg över mig. Jag kände mig så väldigt ensam och ledsen likaså. När jag lyfte blicken och tittade en bit längre fram så såg jag honom. En gammal man som precis skulle korsa gatan och passera parkeringen. Utan att tveka så insåg jag där och då att det var mannens känslor jag kände! Jag visste även vart han var på väg. Han var på väg till Köpings lasarett där hans fru var inlagd.

Det här är mitt äldsta minne av en sådan upplevelse. Liknande upplevelser har jag haft många gånger sedan dess och tyvärr har jag oftast inte insett att det är andras känslor jag fångat upp. Jag har trott de varit mina och låtit mig påverkas. Det är skönt att jag vet bättre idag! Det tog dock lång tid innan jag kom dit och det var nog inte för mer än två, tre år sedan jag fick den insikten. Under dessa år har jag också märkt att människor jag är i närheten av ibland påverkas och blir lugna i mitt sällskap. Det känns nästan som jag haft någon terapeutisk förmåga utan att försöka. Jag har inte kunnat sätta ord på vad det är, men något är det.

Att vara fullt frisk men känna sig sjuk.

I skrivandets stund arbetar jag i mitt eget företag Spakammaren. Att starta eget och utföra behandlingar är en gammal dröm som jag äntligen uppfyllt. Jag är numera utbildad spaterapeut och utför bland annat avslappningsmassage. Här igen kan jag inte förklara varför, men jag upplever att jag i min massage, utan att försöka med något ”extra” har en helande effekt på mina kunder. Speciellt när det kommer till att gå ner i varv ordentligt och finna ett lugn man inte annars brukar ha. Ibland kan jag själv börja må illa eller känna mig sjuk på något vis. Numera inser jag snabbt att det inte är jag som mår så utan min besökare. Bara jag tänkt orden: ”Det är inte jag som känner så här”, så känner jag mig oftast snabbt bättre igen. Extra väl minns jag en kvinna som var på besök. Hon öppnade upp sig och berättade om sina besvär och krämpor för mig. Till slut var jag så tom på energi att jag efter behandling fick hålla hårt i dörrhandtaget för att stå på benen när jag skulle säga hejdå till henne. Trots att jag upplever så mycket kommer ändå tvivel ibland och jag vill få en bekräftelse på att det inte är inbillning. Ge mig ett tecken!

Upplevelser i hemmet.

Sedan 14 år tillbaka bor jag med min man och tre barn i ett gammalt missionshus på landet. Här hemma har jag både sett och hört saker. I omgivningarna har jag även fått förnimmelser av dofter på mina promenader. Det jag känt har varit så tydligt, men ändå måste jag veta helt säkert att det inte bara varit inbillning. Ge mig ett tecken! Det jag behöver är att få ett riktigt uppenbart tecken som om någon skulle svara mig: ”Ja, Maria du har gåvan” eller ”Maria du inbillar dig inte!” Inte förrän då kan jag sluta leta efter logiska förklaringar till det som sker.

’’EN GÅNG SLUTADE INTE STEGEN DÄR NERE UTAN JAG HÖRDE STEGEN KOMMA UPP FÖR TRAPPAN OCH IN I HALLEN PÅ ÖVERVÅNINGEN.


Jag har upplevt en hel del i huset men låt mig berätta om en händelse som berört mig starkt. För ganska många år sedan nu. När barnen var små skedde samma sak vid upprepade tillfällen under en och samma höst. Tror det kan ha varit 2008 eller kanske ännu tidigare. Tidpunkten var densamma varje gång. Jag hade just fått de små barnen att somna på sina rum och min man var ännu inte hemkommen från sin träning. Alla sovrummen ligger på övervåningen och när nattningen var klar gick jag in i mitt och min mans sovrum. Jag halvsatt mot sänggaveln och började titta på tv för att varva ner. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag har en minnesbild av att klockan var 20.30 när jag hörde min man utanför huset. Han satte nycklarna i låset, vred om och öppnade dörren. Noggrann som han är så låste han igen på en gång när han kommit in. Jag hörde verkligen att låset klickade till. Han gick runt på nedervåningen och jag visste att han packade upp sin träningsväska först för att sedan göra sig en kvällsmacka. Tids nog slog det mig att det tog en väldig tid för honom där nere så jag reste mig ur sängen, gick ut i hallen och ropade ner i trappen:
– ”Peter vad gör du?” Tystnad.
– ”Peter?” Tystnad. Just där och då frös jag till för det var ingen hemma. Ingen Peter i alla fall.

Exakt det scenariot var jag med om flertalet gången samma höst, och det jag hörde var lika verkligt varje gång. Jag trodde alla gångerna att det var min man som kom hem och blev därför lika rädd varenda gång som jag kom på att ingen mer var hemma förutom jag och de sovande barnen. En gång slutade inte stegen där nere utan jag hörde stegen komma upp för trappan och in i hallen på övervåningen. De följande minuterna tänkte jag att min man tog sig en titt in i barnens sovrum för att se att allt var okej med dem. Tiden passerade och jag ropade till slut efter honom, utan att få svar. Jag gick inte ut till hallen denna gång utan stannade rädd kvar på sovrummet och ringde till min man. Efter den där hösten har just detta aldrig utspelat sig igen. När jag i efterhand har funderat tillbaka känner jag att det nog var missionshusets vaktmästare som kom hem om kvällarna.

Vad har jag mer upplevt? Obehagskänslor i vissa rum, som lett till att vi haft husrensning på grund av det. Känslan av att vara iakttagen och förföljd likaså. Nu på sista tiden har jag sett många skuggor hastigt i ögonvrån. Jag tycker mig till och med se små kattskuggor. Ge mig ett tecken på att dessa är skuggor inte inbillning! Jag brukar ofta inom mig be om ett specifikt tecken som bevis och det är att min farfar ska uppenbara sig. Det har jag önskat så intensivt och så länge men inget har hänt… Och därför tvivlar jag på min intuition fortfarande. För ingen har bevisat att jag ska lita på mig själv. Så dumt det låter! Så dumt det är!

’’SKUGGORNA DU SER ÄR INTE FANTASI. DET ÄR DE INTE. ATT DU KOM HIT IDAG ÄR ETT TECKEN. DU HAR FÅTT DITT TECKEN IDAG.’’


Söndagen den 5 maj 2019
Mina egna upplevelser har en stor del i att jag under många år sett ett välkänt tv-program där bland annat Terry Evans kommer hem till familjer för att ta reda på vad som pågår i deras hus. Jag har alltid tyckt att avsnitten med Terry varit något extra. Han är mediumens medium för mig och jag litar verkligen på det han förmedlar. Idag bestämde jag mig att köpa biljetter till hans föreläsning om Ascala på en hälsomässa i Köping. Jag var nästan på väg att inte åka men tog beslutet och åkte in till stan för att se om någon biljett fanns kvar. Vilken tur att det gjorde det! Vid 15-tiden satt jag och ett femtiotal andra personer och lyssnade på hans mycket intressant ord. När närmare 1,5 timme gått så hade fyra personer fått kliva upp bredvid Terry, men det var tyvärr dags att runda av nu. Terry berättade att trots att vi alla inte fått budskap idag så lämnar Ascala en känsla av trygghet och förhoppning hos oss alla som var där.

16.25 stod klockan på och det var fem minuter innan föreläsningen var slut. Jag tittade upp och jag såg då att Terry tittade på mig: ”Du”. Han vinkade upp mig och jag pekade undrande på mig själv och fick bekräftat att det visst var mig han menade. Den ena efter andra klockrena sanningen om mig som person och vad jag sysslar med levererades. Helt oväntat fortsätter Terry:
– Skuggorna du ser är inte fantasi. Det är de inte. Att du kom hit idag är ett tecken. Du har fått ditt tecken idag.

Där stod jag inför en hel publik av vittnen och fick mitt efterlängtade tecken. Och det genom självaste Terry Evans! Känslan var bubblande och magisk! Vad som sker nu framöver vet jag ännu inte, men mitt ego ska inte önska så mycket och därmed stå i vägen. Nu är det upp till Ascala! Nu litar jag äntligen på min intuition. Så otroligt dumt att jag tvivlat på den under så många år!

Till sist kanske Ni undrar varför denna Maria Englund skriver för Ascala? Henne har Ni aldrig hört talas om tidigare i dessa kretsar. Och Ni har helt rätt. Jag har inte arbetat inom det mediala tidigare. Jag har heller inte skrivit en artikel tidigare. Men där och då på föreläsningen fick jag väldigt överraskande frågan av Terry:
– Vill du skriva en gästartikel för Ascala?
Jag överraskade mig själv när jag svarade:
– Ja, eftersom det är du som frågar.
Jag som oftast inte vågar hoppa på nya utmaningar i rädsla för att inte lyckas.

Jag är mäkta stolt över att jag fått förfrågan och att jag fått ner dessa rader. När min farfar levde så ville han att jag skulle bli journalist. Jag vet inte var han fick det ifrån, för någon sådan dröm hade jag inte och någon författare blev det inte av mig. Eller?

Om mig

Maria Englund, 37 år. Bor med man och tre barn på landet strax utan Köping. Före detta tandsköterska som skolade om sig till spaterapeut och driver sedan januari 2018 det egna företaget ”Spakammaren”. Salongen har jag i en lugn, lantlig miljö här hemma i vårt stora missionshus. Jag har inte arbetat med andevärlden på något sätt men haft kontakt med den. Intresset och nyfikenheten växer allt mer med åren.

Maria Englund
www.spakammaren.se
spakammaren@outlook.com
Facebook / Instagram

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn