För min inre syn ser jag hur den sista pusselbiten lätt glider in i pusslet och plötsligt känns det som jag inte ens hade tänkt på att se eller känna. Jag känner att jag är hel, jag har en stadig grund att stå på och fundamentet har nu lagts för jag ska kunna gå vidare. Vilken känsla och jag inser att jag nu är redo att ta itu med det som ligger framför mig.

Men att nå hit har inte varit lätt och tagit sin tid, mer än 50 år och det är tack vare Bergsmeditation, Terry och min egen starka vilja att jag idag kan känna som jag gör.

Från självklarheten att stå i kontakt med andra energier än mänskliga tog jag ett mycket medvetet beslut för arton år sedan att stänga av helt och hållet och därmed förneka den fram till dess så viktiga andliga del av mig själv. Jag lyckades bra och intalade mig att det fanns många andra värden i livet och mycket riktigt så rullade livet snart på som vanligt. De första tio åren funderade jag inte så mycket på mitt beslut och utvecklade sidor av mig själv som jag inte hade utvecklat tidigare. Livet var bra och jag kände mig nöjd. Det jag absolut inte insåg var att jag förnekade mina egna känslor med en sådan kraft att jag skadade mig själv känslomässigt. Mitt egenvärde, mitt självförtroende och min självkänsla skalades bort bit för bit utan att jag märkte det, eller ville se det. Jag blev till någon som jag trodde min omgivning ville ha. Mitt beslut att stänga av diskuterades aldrig med någon och genom att jag kom in i en helt ny omgivning och lärde känna nya personer, så var det enkelt att aldrig prata om andlighet, spiritualismen, naturväsen och besläktade ämnen. Endast när jag hade kontakt med mina gamla kompisar kunde jag fortfarande prata om det men var samtidigt mycket tydligt med att jag hade stängt av.

”Kursen har för mig varit en helt fantastisk resa in i mig själv och gett mig insikter som jag aldrig trodde att jag skulle få.

Bergsmeditationen kom in i mitt liv sommaren 1993. Vi var en grupp deltagare som hade anmält sig till en sommarhelg med Bergsmeditation. Alla vi upptäckte att Bergsmeditation var ett förträffligt verktyg att öppna upp med och att det var ett helt underbart sätt att meditera på. Jag inrättade ett meditationsrum i mitt hus och vi i gruppen fortsatte att träffas regelbundet hemma hos mig för att meditera. Vi turades om att leda meditationen och berättade målande för varandra om våra upplevelser. De flesta av oss gick samma sommarkurs året därpå igen och vi fortsatte att träffas under flera år efteråt för att meditera tillsammans. Vi hade inte hört talas om Terry Evans och inte heller om att Bergsmeditation även är ett redskap för personlig utveckling. Att vår kursledare hade hållit kurser i Bergmeditation på eget bevåg, efter att ha deltagit hos Terry i England,  visste inte heller Terry om. När jag valde att stänga av helt slutade jag också med mina regelbundna meditationer.

Efter 14 år började jag öppna mig igen genom att börja meditera. Längtan efter att meditera i grupp var stark och jag började söka på nätet efter Bergsmeditation. En sommarvecka med dagliga meditationer kändes intressant och jag anmälde mig. Första dagen på sommarveckan stod det klart för mig att Terry var Bergmeditationens grundare och han hade svårt att förstå att jag redan sa tidigt som 1993 hade lärt mig Bergsmeditation. Efter en omtumlande sommarvecka stod det klart för mig att jag inte längre kunde förneka mig själv och att jag ville känna mig ”hel”. Jag anmälde mig till kursen Personlig utveckling med Bergsmeditation som redskap med målet att bli Bergsmeditationsledare. Kursen har för mig varit en helt fantastisk resa in i mig själv och gett mig insikter som jag aldrig trodde att jag skulle få. Min kommunikation med mig själv och min omgivning har blivit så mycket bättre och nu känner jag mig redo att stå för den jag är.

Nyfiken på vad som ligger framför mig och ödmjuk och tacksam över verktyget Bergmeditation vandrar jag nu vidare på min väg i livet.

Ditte Jansson

1 KOMMENTAR

  1. Tack Ditte för att du delar!
    Vad intressant att höra hela historien bakom, hur det hela började. Och hur det blev. Tänkt vad tidigt, redan 1993.
    Det är starkt och igenkännande. För mig handlade det om att jag landade i ”fel händer” med min känslighet, medialitet osv och därmed stängde av. Men som du beskriver växte en längtan fram som inte gick att gå förbi – längtan efter mig själv!
    Bergsmeditationen är verkligen ett starkt väg till sig själv och jag känner som du att jag har mycket att tacka den för. Nu längtar jag inte längre, nu har jag funnit.

    Hälsningar
    Carina Nikolic’

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn