En episod som jag ofta återkommer till och än i dag kan skratta åt ägde rum för många år sen, när jag gav en storseans i en spiritualistisk kyrka i södra London.

Jag står inför publiken och börjar känna närvaron av en ande, som vägleder mig till en kvinna sittandes på första raden. Kvinnan, en typisk London-bo, både till dialekt och humor bekräftar att det är hennes far. Det är tydligt att han själv varit en man med stor humor för jag har svårt att inte skratta när jag känner hans närvaro.

Plötsligt visar han mig en bild av en hund och när bilden blir tydligare för mig inser jag att hunden har löständer i munnen! Jag tänker konfunderat: ”Inte kan jag säga det här… Det låter inte alls vettigt!” Andemannen hör mina tankar och säger: ”Du måste ge den här informationen till min dotter” Jag tänker: ”Inte en chans!” Mannen övertalar mig i alla fall till slut genom att säga: “Berätta bara vad du ser. Försök inte förstå det”. Jag vänder mig till kvinnan och säger: “Din far visar mig en hund med löständer i munnen.” Jag har knappt avslutat meningen innan publiken brister ut i gapskratt.

Det tar några minuter att lugna dem och få någon slags ordning i lokalen. När dottern slutligen får en möjlighet att svara säger hon: “Jag vet vad min far pratar om. Han påminner mig och den gången hunden stal hans löständer från glaset vid sängen och tuggade sönder dem.” Ännu en gång brister publiken ut i skratt och det finns inte en chans att jag ska kunna fortsätta arbeta den kvällen. Ingen skulle ha lyssnat. Publiken skrattade så att tårarna rann.

Informationen som kommer från andekontakterna har bevisligen inte alltid en bokstavlig betydelse. Det kan ha en helt annan innebörd, men där stod jag och tänkte: ”Jag undrar om man varit tvungen att låta veterinären dra ut hundens tänder?” Det var mitt logiska tänk, men denna händelse visar bara att vi tar med oss vår humor och vår personlighet när vi går över bron till den andra sidan.

Terry Evans

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn