Min dotter har alltid haft ett stort intresse för hundar och speciellt för att ta hand om hundar som farit illa. Hon fick höra talas om en hund som omhändertagits av polisen i Malmö. Han hade flyttat runt hos flera olika ägare som inte klarade av att ta hand om honom. Oboy, som hunden hette, var en blandrashund och raserna som framträdde mest var Amstaff och Pitbull. Min dotter har mycket erfarenhet och har gått kurser i att ta hand om hundar på ett bra sätt, så hon antog utmaningen.

Oboy var kall i blicken och på något sätt okänslig för beröring. För mig var det svårt att få kontakt med honom. Han blev provocerad av att både möta och att höra andra hundar på gatan. Då kunde han försöka attackera hundarna, men även min dotter och hennes pojkvän. Vid ett tillfälle hos min 100åriga mor, tog hon rollatorn och tryckte Oboy mot väggen. Mamma tyckte att han var en elak hund och sa nu håller du dig lugn. Hunden låg sedan vid hennes fötter resten av dagen. Det var ett ovanligt beteende som vi inte sett tidigare.

Beteendet eskalerade och blev mer och mer besvärligt. Jag och mina barns pappa betalade en konsultation hos hundpsykolog i Stockholm. Psykologen bedömde att Oboy resten av sitt liv alltid måste ha hundkorg för att inte skada någon människa eller annan hund.

”Jag går i korridoren på arbetet och upptäcker att en
osynlig Oboy går bredvid mig.”

Oboy, privat bild.

Jag försökte ”prata” och skicka bilder till Oboy om att ändra beteende men utan resultat. Till sist var det ett faktum att han måste somna in, det var för riskabelt att ha honom kvar.  Min dotter var med honom hos veterinären och jag lovade att jag skulle be för hunden och försöka hjälpa honom till ljuset. Hur visste jag inte, men för min dotters skull måste jag försöka. Jag satt på kontoret på mitt arbete, med röd lampa på, och ett foto på Oboy och väntade på sms för att veta när det var dags att starta. Så kom ett sms, jag höll i fotot, bad en bön och mediterade. Jag önskade att få vara ett verktyg för andevärlden och att allt skulle bli på bästa sätt för Oboy. Jag upplevde genast kontakt, och efter en stund kom Oboy och jag till en underbart ljus och vacker äng. Han sprang med glada skutt lycklig iväg på ängen. Det plingade till i samma ögonblick i telefonen. Det var ett sms från dottern som sa: ”Oboy viftade på svansen precis i samma ögonblick som veterinären konstaterade att han lämnat sin kropp”. Min dotter grät av sorg, men även av lycka: ”Det verkar som han blev glad mamma”. Jag berättade för henne om Oboy och ängen och hur lycklig han verkade vara.

Här skulle berättelsen kunna vara slut, men nu händer något oväntat. Jag går i korridoren på arbetet och upptäcker att en osynlig Oboy går bredvid mig. Jag känner hans närvaro lika tydligt som när han levde. Han följer mig vart jag än går och när jag sätter mig i en bil hoppar han in i bilen och sätter sig som han brukar, mitt emellan mig och föraren.  En kollega kör bilen och jag funderar på om han ska upptäcka något ovanligt. Kollegan är som vanligt, småpratar och märker ingenting. Jag börjar fundera på om jag gjort något som inte är bra, ska Oboy följa mig för alltid och inte vilja släppa taget? En röst talar inom mig och säger tydligt ”Hälsa att din dotter gjorde ett bra val att låta Oboy somna in. Det var rätt beslut.”

”Jag mediterade och fick kontakt med Oboy, som genast glatt antog uppdraget och började leta efter den bortsprungna hunden.”

Efter jobbet var den andliga Oboy med till köpcentret och jag bjöd dotter och pojkvän på fika. Jag berättade om upplevelsen och budskapet och dotterns tatuerade tuffa pojkvän blev tydligt skakad och bleknade. Oboy har sedan dess inte vad jag upplevt varit på besök i det fysiska livet. Jag har sett och mött honom ibland i mina meditationer och han har tackat mig för att han har nu har en sådan ljus tillvaro.

När en väninna för något år sedan hade kommit hem med en ny halvvuxen hund och hunden omedelbart rymde mellan bilen och det nya boendet tänkte jag att Oboy kanske kunde hjälpa till. Jag mediterade och fick kontakt med Oboy, som genast glatt antog uppdraget och började leta efter den bortsprungna hunden. Han sprang fort i tät terräng vid en vilt forsande älv, jag såg honom hela tiden med min inre blick och bad honom förmedla att det nya hemmet var tryggt och kärleksfullt och att den vilsna hunden skulle återvända.

Oboy ledde den bortsprungna hem till väninnans hus. Jag skickade under tiden ett sms och berättade att andehunden Oboy och hennes hund var på väg. Efter en stund kom ett tack från väninnan. Hennes hund hade kommit tillbaka, gått in i sin bur och lagt sig att vila. Den var lugn hungrig och trött.

Jag träffar ibland Oboy i mina meditationer. Han är alltid glad och tacksam. Han brukar säga mig att han finns där om jag behöver honom.

Jean Andersson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn