När jag var liten var kvällarna det värsta jag visste. Jag var rädd för ögonblicket när jag skulle lägga mig i sängen och jag visste att alla de där känslorna jag inte förstod skulle krypa sig närmare inpå igen. Jag visste att jag inte skulle kunna slappna av för att jag kände mig så rädd för känslorna som jag inte kunde förklara. Jag ville inte att någon kroppsdel skulle titta fram utanför täcket, då det kändes som om något eller någon skulle gripa tag i mig… Ibland kunde jag inte somna förrän det blev ljust ute. Jag minns att det ibland hände att jag inte kunde slappna av och somna förrän vid halvfem-tiden på morgonen, sedan skulle jag försöka orka upp till skolan när jag gick i mellanstadiet. Ingen trodde mig när jag berättade, så jag slutade med det.

När jag var nio år dog min fina mormor, som jag tänkte mycket på och när jag var tio år dog min älskade morbror, som var den jag såg upp mest till av de vuxna i släkten. Ibland när jag var ensam hemma så kände jag deras närvaro och gick ofta och ropade min morbrors namn och väntade mig nästan att jag skulle få se honom. Jag såg honom aldrig, men jag kände både honom och mormor i mitt hjärta.

Jag har alltid känt mig udda, på både bra och dåligt vis. När jag var liten kände jag mig ofta väldigt ensam och tyckte inte att jag passade in, vilket gjorde mig orolig. Som vuxen är det på samma sätt, men det känns helt ok. Saker jag vet idag får många känslor från när jag var barn att falla på plats.

Som tonåring berättade jag för min mamma att jag hade drömt om en brand och jag berättade för henne om detaljerna kring den. Tio år senare skedde den. Märkliga tankar och drömmar som blev sanna kom då och då och jag visste inte om jag skulle tycka att det var bra eller dåligt och min uppväxt blev på många sätt en mycket känslomässig tid.

”Ingen annan kan tala om för dig vad du känner eller inte. Känner du så, så är det så min vän” svarade jag.

När min egen son var i fyraårsåldern så skulle jag lägga honom en kväll. Han har alltid varit en väldigt pratsam kille, men just denna kväll var han ovanligt tyst av sig och han ville att jag skulle ligga bredvid honom i sängen. Han låg på sidan vänd mot mig och bara tittade på mig en stund utan att säga något, sedan sträckte han fram sin lilla hand och strök mig varsamt på kinden och sa långsamt, på ett märkligt vuxet vis: ”Var inte rädd, jag är här…” Jag log lite förundrat och svarade: ”Tack vännen, jag finns här för dig också”. Han gjorde på samma sätt kvällen efter och den tredje kvällen frågade jag lite försiktigt om det var någon på förskolan som kanske brukade säga så till honom när de skulle ha middagsvila, eftersom varken min man eller jag använde just den frasen. ”Nej, det är Maj-Britt!”. Jag tystnade ett ögonblick medan mina tankar letade efter en Maj-Britt i bekantskapskretsen. Till en början kom jag inte på någon med det namnet, men efter en stund kom jag på en kvinna från det förgångna som hade gått bort över 20 år tidigare, som inte jag själv tyvärr inte ens hade hunnit träffa innan min make kom in i mitt liv. ”Maj-Britt? Menar du din farmor..?” ”Ja!” svarade sonen.

Så småningom berättade min son att både hans farmor och farfar brukade komma in i hans rum och hälsa på ibland och ofta kom de på nätterna. Hans farmor strök honom då alltid på kinden och sa de tröstande orden. I början var han rädd, men jag lät honom berätta vad han hade upplevt och har försökt stötta honom i det hela. Jag brukar säga att det är ok att vara rädd, men att farmor och farfar kommer för att de bryr sig om honom.

En kväll pratade sonen om farmor och farfar igen och berättade att han brukar se dem tydligt när de är på besök. Jag frågade om de hade hälsat på nyligen och då tystnade han ett ögonblick och sa sedan: ”Ja, de är här nu!” ”Ser du dem nu?” frågade jag. ”Nej, men jag känner i mitt hjärta att de är här.”

På morgonen gick sonen ut i köket och klappade vår hund. Han kom tillbaka in i vardagsrummet och berättade utförligt vad hunden hade sagt till honom. ”Förstår du vad hon säger?” frågade jag lite förvånat. ”Ja, hon pratar egentligen som vi gör. Det känner jag i mitt hjärta” svarade sonen. ”Min kompis på dagis säger att det inte är så, mamma!” ”Ingen annan kan tala om för dig vad du känner eller inte. Känner du så, så är det så min vän” svarade jag.

Vi blir så lätt präglade av andras tro och åsikter, men jag gör allt som står i min makt för att ge min son det självförtroende jag själv inte hade som liten. Han ska få vara precis som han är.

Eva Storgaard
www.vagaleva.se
vagaleva@live.se
https://www.facebook.com/vagaleva/

Föregående artikelTillbaka på jobbet
Nästa artikelJag är skaparen av mitt liv
Sedan jag var barn har jag varit känslig för intryck av olika slag, andras känslor och energier har alltid påverkat mig mycket. Mitt sätt att bearbeta mina egna känslor, upplevelser och drömmar har alltid varit med ord, helst i skrift, då de verkar helande för mig. Redan som liten hade jag en dröm om att en dag skriva egna böcker. Numera när jag skriver blir det oftast om andliga tankar och upplevelser som jag själv har haft som barn, och om samtal och upplevelser jag har tillsammans med min son, född 2011. Jag arbetar med hypnos – stärkande djupavslappning i grupp, suggestionsterapi, och regressioner till tidigare liv. Jag arbetar även med mediala samtal, husrening, andlig healing mm. Dipl. Suggestionsterapeut och Tidigare-liv-terapeut/Regressionsterapeut Dipl. Medium och Healer

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn