När jag vaknade den där morgonen i december 2017 så bara visste jag… Jag vet inte varifrån det kom, men jag visste att det var meningen att jag skulle pilgrimsvandra. Det kom till mig bara så där, så min stackars sambo hade inte en chans att vara förberedd. Han blev så klart överraskad, men som den fina man han är gav han mig sitt fulla stöd. Osjälviskt och generöst uttryckte han till och med att jag kunde ta så mycket tid jag behövde, att han skulle hålla koll på allt här hemma.

Jag visste ingenting om Pilgrimsleden men hittade ett forum på Facebook där fick jag bra tips och idéer. Jag tillät mig själv att följa intuitionens röst och planen började växa fram. Jag bestämde mig för att gå den franska leden med start i Saint Jean Pied de Port och för att undvika den värsta sommarvärmen bestämde jag mig för att vandra i maj.

Att detta skulle vara en andlig resa för mig, en resa att upptäcka mig själv ytterligare, det visste jag. Det hade så klart varit bekvämt att åka tillsammans med någon men jag visste att jag var tvungen att åka ensam. Jag var tvungen att släppa kontrollen och möta mina rädslor, och rädslor fanns det gott om… Bara tanken på att resa ensam, att vandra utan vandringsvana, att inte veta var jag skulle sova om nätterna och så vidare, fick hjärtat att börja slå dubbelt. Att vara ensam med mig själv, utan distraktioner, skrämde mig kanske allra mest. Jag som sällan har det tyst och lugnt omkring mig, hur skulle jag reagera under vandringen?

Månaderna gick och avresedagen närmade sig. Det kändes overkligt, det var nog inte förrän jag stod på Arlanda flygplats som det verkligen sjönk in i mig vad det var jag var på väg att göra. Jag flög till Paris och bytte plan för att åka vidare till Biarritz. Det var en kort flygtur och jag hamnade bredvid en något yngre kvinna från Tyskland, Victoria. Det visade sig att hon också skulle vandra, även hon reste ensam. Jag är övertygad om att det inte var någon tillfällighet att jag träffade just henne, och vi kom också att vandra tillsammans.

’’Denna kväll fick jag ett litet, men ändå stort, uppvaknande när jag satt på sängen på hotellrummet.

Första natten hade jag bokat boende på ett hotell i Bayonne, för att morgonen efter ta bussen till starten i Saint Jean Pied de Port. Jag minns när jag låg på detta hotellrum och tänkte på upplevelsen som väntade. Hur jag i huvudet försökte ha kontroll och planera något som ännu inte hade hänt… Det har varit jag i ett nötskal, att alltid planera för alla möjliga scenarion. Idag förstår jag hur min historia, mina erfarenheter tidigt i livet, har påverkat mig till detta. Jag behövde ha kontroll över mitt inre, över mina känslor, för att inte riskera att bli överväldigad av känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera.

Denna kväll fick jag ett litet, men ändå stort, uppvaknande när jag satt på sängen på hotellrummet. Jag noterade att min mobiltelefon behövde laddas så jag stoppade laddningskabeln i väggen. På telefonen såg jag ikonen för att telefonen laddas, men procenttalet steg inte. Inom mig växte en oro, eftersom jag skulle använda telefonen som en väckarklocka; tänk om batteriet skulle ta slut under natten och jag skulle försova mig… och missa den enda bussen som går till Saint Jean Pied du Port den dagen… Men, så kom jag på att jag hade en fulladdad ”powerbank”. Jag försökte ladda mobiltelefonen den vägen, men samma sak hände – det såg ut som att telefonen laddade men inget hände…

Alla ”fel” som kunde inträffa spelades upp framför ögonen på mig, min hjärna var helt och hållet inne på katastroftankar. Om telefonen dör så ”kommer jag försova mig och missa bussen”, ”jag kommer inte kunna ta några bilder från denna resa” och ”jag kommer inte kunna ringa hem” och så vidare. Pulsen steg och jag kunde känna hur stressen i kroppen ökade. Som av en händelse råkade jag titta bort på den externa lilla laddaren som jag fått av min mamma bara några veckor innan avresan. På den stod ordet ”Trust” (tillit på engelska) och jag började skratta. På något sätt förlöstes nervositeten och oron. Intuitivt förstod jag att jag blev guidad till att släppa taget om kontrollbehovet under denna resa och medvetet, på riktigt, välja att känna tillit till att jag inte behöver oroa mig och att allt kommer lösa sig. Det blev en viktig påminnelse inför starten av min vandring.

Jag somnade gott den kvällen och vaknade tidigt av mig själv morgonen efter, redo att anta utmaningen. Jag lovade mig själv att ta dagen som den kom och verkligen leva i nuet, öppen för vad än som skulle hända under denna vandring. Det blev en magisk resa som jag aldrig kommer att glömma, och jag kommer berätta mer om den framöver.

Fundera gärna kring:

  • Följer du din intuition? Om inte, varför? Vad hindrar dig?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikel60 år och äntligen auktoritär
Nästa artikelTAROTKORT OCH SYMBOLER – ELLER UNDERVISNINGEN OM LIVET?
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn