Hela mitt liv har jag alltid stått som världens starkaste ek i vattenströmmen för en specifik sak, och det är min fantasi. Min fantasi har jag med mig vart jag än går, den går aldrig ur mitt huvud.  Om jag inte hade min fantasi skulle jag inte vara John. Ifall jag inte skulle kunna ge den utlopp, så skulle nog mitt huvud explodera. Jag kan inte räkna hur många berättelser eller karaktärer som jag har skapat, för det är oändligt många. Dom kommer och går, vissa stannar och vissa bara är. Vissa låter jag komma ut i bild och text, och det är en ytterst liten del av hela det universum som finns i mitt huvud. Jag kan liksom landa i olika världar, vare sig det är den där berättelsen om vildhundarna som stred för sin rätt när jag var tretton, dramat om korpen Kril i boken jag skrev när jag var sjutton, eller den helt fräscha nya fantasy-världen jag skapade förra året och som jag fortfarande bygger på.

Det går som i perioder, ibland fastnar jag i Dalarnas skogar i berättelsen om Kril. Då tecknar jag mycket korpar och lyssnar gärna på musik som påminner mig om just det alternativa universumet, musikalen Chess t.ex. Jag dagdrömmer om hur Tommy Körberg gör rösten till en av karaktärerna. Efter några veckor går det över till mitt nyaste universum, som följer duvpojken Evnara. Då brainstormar jag mycket om den berättelsen, jag kommer på nya event och problem som kan utveckla den för att uppnå det jag vill berätta med den. Och det går ju liksom inte att blanda dom här världarna och karaktärerna, för det är två helt olika universum. Det här gäller inte bara mina egna berättelser, utan andras också. Jag har alltid varit fascinerad av animation och film. Jag brukade leka Tom och Jerry när jag var liten, när jag blev äldre fantiserade jag mest att karaktärer från serier fanns i den riktiga världen.

Jag drömmar mig gärna bort till en vision där dessa två berättelser är två långfilmer som jag gjort själv – varenda bildruta ska ha varit gjord på papper och man ska kunna se de ritade blyertsstrecken, såsom i Disney filmer från 70-talet, lika så ska soundtracket ska vara en symfoniorkester, eftersom jag har en svag punkt för det. Jag har ju allt där inne i huvudet, jag kan skapa det med mina egna händer, men det skulle ta otroligt mycket tid och energi att göra ett sådant stort projekt själv. Allt är packad och klart, sen kommer det ju till att faktiskt göra det.

Att en sån stor del av mig lever i min fantasivärld får mig att påminnas av att inte alla har det så. Vissa personer verkar inte kunna fantisera alls. Jag funderar ofta på om det är för att den delen av dom inte har fått chansen att låsa upp sig på grund av samhället – man har så mycket att tänka på i vardagen som gör en allt mer avlägsen från sin kreativa sida. Relationer, jobb, depression och andra problem. Man behöver ju inte kolla på TV för att få en grund, den finns inom alla sen den dagen man föds.

En viktig detalj är att de här universumen och karaktärerna inte är mina låtsaskompisar, eller andar som jag ser, utan dom är mina egenskapta varelser. Det är personer eller djur som jag skulle kunna möta, men det är inte som att jag exakt vill det. Det gäller att skapa en karaktär och göra den så mänsklig som möjligt – den har bra och dåliga sidor, styrkor och svagheter. Jag tycker att det är så sjukt roligt och intressant att göra detta, och jag mår bra av det. Jag har inga som helst lagar när det kommer till det.  I min värld är det jag som bestämmer naturens lagar, samhällsproblemen och karaktärernas moraliska kompass.

Det går ju inte alltid som rinnande vatten, och det kan det inte alltid göra. Ifall jag inte känner mig inspirerad så kan jag helt enkelt inte skapa. Oavsett vad det är, bild eller text. Jag kan känna mig fullt motiverad, men inte inspirerad, eller tvärt om, och då går det inte heller. Det gör mig riktigt frustrerad ibland! Dessa två måste ju gå ihop för att det ska kunna funka. Om jag tvingar mig själv till att skapa blir det bara bilder och text som innehåller tomhet i slutändan, och det slutar med att jag antingen gömmer bilden jag skapat eller raderar det jag har skrivit. Skapandet måste kännas fullbordande och bra inombords ifall man ska kunna vara stolt över det.

När folk ser vad jag har ritat på pappret eller skärmen brukar dom ofta säga ”Gud vad fint, jag kan bara måla en streckgubbe!” Jag vet inte vad folk vill säga med det, alla har gåvan att kunna måla ut den inre bilden i sitt huvud, det beror bara på hur man utvecklar den förmågan. Så är det med allt. Jag har tecknat i stort sett hela mitt liv, jag minns inte en tid då jag inte har gjort det. På så sätt har jag ju bara utvecklats omedvetet. Det är bara bilder som jag målar av från hjärnkontoret. Det är jättesvårt! Jag tror jag bara har lyckats med att måla av en bild i mitt huvud till 99% – en gång i hela mitt liv. Sen finns det folk som inte har någon idé alls när dom skapar sitt alster, men det funkar inte för mig. Då blir jag oftast inte nöjd.

Jag fascineras själv av mina berättelser. Dom utvecklas med mig och blir allt mer och mer komplexa. Ur ett enkelt event föds en hel bakgrundshistoria. Det är som att jag fördjupar mig i en serie, fast jag har gjort den själv istället. Och jag vill ju dela med mig av dom till andra, men eftersom jag mestadels var ensam i skolan och har en tankegång som övertalar mig att ingen vill lyssna, så är det minst sagt svårt.

Aldrig gör jag nyårslöften, men det här året gjorde jag faktiskt ett. Jag ska sluta skämmas och försöka ta mer plats när jag vill prata om min fantasi. Jag vill visa upp mina alster, för annars ligger dom bara och samlar damm. Jag laddar förvisso upp dom online, men det är en helt annan grej att möta folk än att läsa en kommentar på en skärm. Jag vill inte skämmas över det jag skapar, utan jag vill vara stolt över det. Det är ju något som jag verkligen är passionerad för.

John Pettersson
www.instagram.com/deiraraart/

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn