Vissa händelser i livet kommer man lättare ihåg. Oftast är det så att händelserna påverkat oss känslomässigt, kanske har det varit sorg, glädje, besvikelse osv. Händelsen i sig behöver inte vara något dramatiskt, utan det är känslan som påverkat oss. Känslor är starkare än vad vi tror och kan sätta sina djupa spår.

Jag minns än idag en händelse från skolåldern, men inte visste jag då att den skulle bli ett starkt känslomässigt minne hela mitt liv!

Jag gick i lågstadiet. Läraren sa till oss elever att klä på oss ytterkläderna och ställa oss i en kö. Det brukade vi göra när vi tillsammans skulle gå till vår naturruta som vi hade i skogen.

Det där att stå i kön och stå ETTA var väldigt viktigt i den åldern, även för mig!  Men hur snabb jag än var, var det alltid någon som var snabbare än mig! MEN EN DAG var jag supersnabb. Jag blev först! Vilken lycka! Jag var så nöjd över min snabbhet! Jag minns att jag ville stå ordentligt i kön, inte fladdra med armar och ben. Jag ville att läraren skulle vara nöjd med mig!

Allt hade varit bra om inte klasskamraten som kom sist hade börjat gråta över sin besvikelse. Denna person hade kommit först många gånger, så jag tänkte att nu var det inte mer en rätt att någon annan stod etta! När läraren kom så trodde jag givetvis att hon skulle förklara detta för klasskamraten, MEN istället tröstar läraren den gråtande klasskamraten och säger med bestämd röst:

– IDAG GÅR VI ÅT ANDRA HÅLLET! och pekar med hela handen mot motsatt riktning.

Alla vänder sig om, även jag och hamnar sist. Min besvikelse var katastrofal! Ilska, besvikelse och orättvisa bubblande inom mig samtidigt som jag kämpade med tårarna. Jag minns så tydligt att jag hade velat vända mig om igen och gå de två kilometer som jag hade hem. Men det gjorde jag naturligtvis inte.

Så när du undrar varför du eller någon annan reagerar på någon händelse kan det bero på en känsla, en känsla du fick för längesen och som nu gör sig påmind.

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelLära genom att göra
Nästa artikelTanjas tysta retreat i Thailand
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

4 KOMMENTARER

  1. Men fy på läraren så opedagogiskt! Jag kände att jag gick i ”taket” av berättelsen. Förmodligen fick jag ett känslominne.
    Tyvärr fungerar detta även i vuxen livet de som skriver mest och är värst får mest, bu.
    Tack Anki för att du delade din berättelse.

    • Hej Kerstin!

      Tack för Din kommentar!
      Ja, dessa känslominnen kan dyka upp när man minns anar det!
      Jag håller med dig att det var opedagogiskt av läraren och jag tror att många av oss har sådana känslominnen.
      Ha det gott!
      Anki

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn