Fascinerande. Minst sagt. En arkeolog, Sir Arthur Evans, läste allt han kom över om Kreta. Han blev säker, just där, i dalen ovanför Heraklion bör det Minoiska palatset finnas. Palatset som täcktes med jord och sand efter en gigantisk tsunami när vulkanen på den grekiska ön Santorini exploderade. Ingen vet säkert om det var just då som den minoiska kulturen försvann, men att det var ett samhälle som var avancerat det visar utgrävningarna. Här hittar vi vattenledningar i keramik och avloppsledningar ut ur palatset. Det man har kunnat tyda visar också att kvinnan hade en hög ställning i samhället som prästinna och som den som kunde skapa liv.

Den grekiska mytologin säger att kung Minos, son till Zeus och Europa, hade sitt palats här. Ett palats som byggdes i fem våningar med omkring 1300 rum. En del tror att kung Minos slott var den beskrivna labyrinten där Daidalos och Ikaros stängdes in. Gudasagan berättar att Ikaros samlade honung och fjädrar som han gjorde vingar av så att han och hans far kunde flyga ut ur labyrinten och bort från Kreta. Sagan berättar också om en Ikaros som blev övermodig och flög närmare och närmare solen. Klistret som höll ihop hans vingar smälte och han föll ner genom skyn, rätt i Medelhavet och drunknade.

Arkeologer tror att Knossos byggdes ungefär samtidigt som de Egyptiska pyramiderna. Än i dag är man inte helt säker på vilka det var som bebodde palatset. Det finns skrifter på väggarna som man inte har kunnat översätta, för man vet inte på vilket språk de är skrivna. Det många verkar vara eniga om är att den Minoiska kulturen var fredlig. Man saknade vapen och styrdes även av ett matriarkat. Det vill säga politiskt styre av enbart kvinnor. Folket dyrkade också i huvudsak kvinnliga gudar.

Filosofen Platon skriver år 360 före Kristus om Atlantis. Hans beskrivning passar in på den minoiska kulturen och på vulkanutbrottet på Santorini på 1600-talet före Kristus. Efter mitt besök på Knossos, tror också jag att det var så. Märkligt.

Scenen, eller podiet som byggts för processioner, möten och tal har inte alltid varit sluttande. Tidens tand och jordskalv har gjort platån trappliknande.

Här råder en mäktig stillhet i nutid, men när jag satte mig ner så kände jag tydligt flödet av energier av något helt annat. Klappret av hovar mot stenläggningen ekade bland olivoch pinjeträden. Att gå mitt i historien på en stenläggning som är lagd av arbetande händer för 2715 år sedan, det är lika häftigt som märkligt.

Text och bild: Maria Äxter

(Ursprungligen ur Ascala Magazine)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn