Jag öppnar försiktigt den enkla trädörren och sticker ut huvudet. Kön med besökare ringlar sig lång, ner för trappen och ut i sanden bort mot stranden. Det är som att kön aldrig tar slut. Dörrvakten ger mig en snett leende och undrar om det bara är besök till mig idag eller om det är fler. Det är bara till mig säger jag snabbt och lite avhugget. Nästan lite chockad.

Jag hade egentligen bara planerat för att träffa min guide men ryktet måste ha spridit sig. Jag smäller igen dörren och sätter mig på en stol för att tänka över situationen. Jag fattar att alla i kön inte är där för att ge budskap till mig och jag misstänker att ordet har nått ut på bredden om att det är ett nytt medium i stan. Eller åtminstone ett under utbildning… Man undrar ju hur det går till. Är det så att alla helt plötsligt vet att jag går en mediumutbildning eller sprider det sig från mun till mun? Om det inte vore för att det här enkla strandhuset är min egna mötesplats med andra sidan så hade jag trott att jag hade gått fel eller kommit dit på fel dag.

Jag kastade ett öga på min guide som stod vid fönstret och tittade ut mot kön. Han flinade. Det här hade du inte väntat dig va’? skrockade han. Han tyckte att det var fantastiskt kul och det stora nöjet var nog främst att se mitt ansiktsuttryck när jag satt där på stolen mitt i rummet. Nej, det hade jag inte väntat mig. Men vad hade jag väntat mig egentligen? Det känns som att hela den här resan har gått så otroligt fort. För några år sen började jag snegla lite åt det andliga hållet men det var först i vintras som jag tog klivet och gick på kurs i Fanthyttan… och nu sitter jag här som någon form av prao-medium under utbildning.

’’Jag får fortfarande brottas med egna rädslor, men den dag som jag känner mig trygg i mitt mediumskap kommer jag ta mitt kliv ut ur garderoben.

Jag har vid det här laget börjat inse att hela den här medium-grejen är på riktigt och att det kanske är dags att ha lite tillit till sig själv. Den där kön hade inte funnits där om jag faktiskt inte hade kommit någon vart på min inre resa. Samtidigt känner jag att jag ibland fortfarande behöver övertyga mig själv om att jag faktiskt har en förmåga att få kontakt med själar som har gått över och att jag kanske kommer kunna bidra till att andra människors liv blir lättare att leva. Det låter ju helt fantastiskt när man tänker på det, men det känns samtidigt som att jag minst sagt behöver bli lite mer träffsäker innan jag kan släppas ut ur fållan.

Bara tanken att jag på sikt kommer att släppa mitt jobb som konsult i IT-branschen och ta siktet på mediumskap känns svindlande. Jag blir helt varm inombords. Mina kollegor skulle bara veta vilken resa jag är inne på. Något som går på tvärsen med ettor, nollor och det naturvetenskapliga synsättet som är vanligt inom IT. Det är inget fel på IT-branschen, men efter 20 år känns det som att jag till slut har hittat dörren till något som ligger i linje med vem jag verkligen är.
Vem hade trott det för bara några år sen?
Jag får fortfarande brottas med egna rädslor, men den dag som jag känner mig trygg i mitt mediumskap kommer jag ta mitt kliv ut ur garderoben. Det känns ärligt talat inte som att det är så långt borta nu.

’’Jag önskar att jag hade modet att berätta om den här otroliga upplevelsen och min inre resa för mina kollegor…

Min guide, som stått och tittat på mig ett tag, tar upp en vinkork från bordet och kastar den lite retsamt i huvudet på mig. Han undrar om det inte är dags att släppa in någon av de stackars rastlösa själarna som enligt honom står och trycker utanför. Vi verkar ha en lång historia tillsammans, min guide och jag. När jag för ett tag sen gjorde en själsregression, så kunde jag se att vi på något sätt turas om att inkarneras och att vi då är den andres guide, om jag förstod det hela rätt. Det låter svindlande allt ihop men en sak är säker. Det är som att vi är syskon på något sätt, som att han är min med- och motpol. En relation som känns så självklar men ändå så svår att förklara.

Dörren åker upp och dörrvakten stoppar in huvudet.
– Vad vill du att jag ska säga till dom, kön är lång, undrar han? Det är en kvinna här som jag tror är din mormor, fortsätter han. Hon har stått och väntat ett tag nu. Ska jag släppa in henne?
– Ja ja, släpp in henne, men du kan be de andra att komma tillbaka en annan dag, mumlar jag.
Mormor kommer in och ställer sig vid bardisken strax innanför dörren. Hon fullkomligt sprudlar av energi och jag häller upp ett glas rödvin åt henne och tackar för att hon tar sig tid att hälsa på.
– Populärt ställe, säger hon med glimten i ögat och kastar ett öga ut mot kön.
Mormor böjer sig över bardisken och nästan viskar till mig:
– Du vet att det här med mediumprogrammet det är bara början. Snart kommer du att stå på en scen, dra dåliga skämt och trollbinda en hel publik med dina förmågor. Du är som gjord för det här, säger hon med ett leende.
Det känns nästan som att hon skämtar med mig. Jag har helt klart svårt att ta till mig att jag ska stå på en scen som medium.
– Tillit, säger hon. Ha tillit till dig själv så kommer det här att ordna sig ska du se.
Mormor tar en sista sipp av rödvinet innan hon dansar ut genom dörren.
– Tänk på vad jag sa, vi ses snart igen, kvittrar hon till mig innan dörren slår igen bakom henne. Vilket energiknippe.

Jag blir stående bakom bardisken, ganska häpen, men med ett stort leende på läpparna. Det känns som att jag kommer att hänga vid den här bardisken många år framöver. Jag önskar att jag hade modet att berätta om den här otroliga upplevelsen och min inre resa för mina kollegor… men den dagen är inte idag.

Gustav

 

3 KOMMENTARER

  1. Hej!
    Nej, det gör det ju tyvärr inte. Vi har ingen möjlighet att påverka det.
    Man får välkomna de som kommer igen. 🙂

  2. Hej Erica!
    Nej tyvärr finns det inga garantier. Vi kan öppna upp och låta de som vill komma igenom komma igenom. Men det går inte att styra vem som eventuellt kommer.
    Lycka till!
    Med vänlig hälsning,
    Gustav

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn