Jag får många frågor som handlar om det andliga. Det är personer som är oroliga för att en ande förföljer dem eller har tagit plats i dem. Det kan också handla om oro över om en kär person har kommit till ljuset eller om hen måste irra omkring i förvirring? Men också tankar som ”Är min sjukdom orsakad av något i andevärlden? Är det någon som skickar onda tankar som orsakar allt mitt elände? Är vårt hus hemsökt av platsbundna andar? Hur gör jag för att skydda mig mot onda andar och kan andarna ta min kraft och göra mig illamående? Frågorna är många.

I vårt sekulariserade samhälle finns ett andligt vacuum. Religionen är förpassad till den privata sfären. Barnen får ytterst lite kunskaper i skolan och föräldrar är rädda för att påverka sina barn. Resultatet är ett samhälle med ”andliga analfabeter” som saknar referensramar och grundhållning i andliga frågor.

De stora berättelserna är ute. Det är svårt att förstå såväl konst som musik och litteratur när man inte har den grund som krävs. Astrid Lindgren har gett oss en del nya berättelser. ”Vi ses i Nangijala” lyder texten på kransen till begravningen. Då förstår alla vad man menar. Ett vacuum vill fyllas. Det drar till sig det som bjuds, och utan något att referera till blir nästan allt godkänt utan vidare reflektion.

År det därför vi på allvar ställer dessa frågor? Efter tolv års skolgång? Vi borde väl veta att sjukdomar har andra orsaker än onda andar eller fel tänkesätt.

Är du AMIR? Andlig Men Inte Religiös, eller på engelska SBNR, Spiritual But Not Religious. Det blir allt vanligare att kalla sig AMIR. På Facebook hittar man SBNR.org där man diskuterar och analyserar fenomenet.

Varför kallar man sig gärna andlig, men avvisar ordet religiös? Religiositet är något förlegat och gammaldags som inte gäller i vårt moderna, sekulariserade och upplysta samhälle. Medeltida föreställningar har vi vuxit ifrån och ersatt med förnuft och valfrihet − eller har vi det? Vad är det som vi tar avstånd från?

Individualismen är mycket stark i vårt samhälle. Vi vill inte tillhöra ett kollektiv. Det är viktigt att vara den man är, en speciell person. Många känner närmast motvilja mot att bli kategoriserade, och placerade i fack. Som individ vill du vara unik. Andlighet är nutid och religiositet hör följaktligen till dåtiden.

Blotta ordet religion har så många mörka fläckar och ger ofta negativa associationer som makt, dogmatism, övergrepp, synd och skuld, underkastelse, krig och pådyvlade trosuppfattningar. Inte konstigt att man inte vill vara religiös?

Om jag säger att jag är religiös, hur blir jag uppfattad då? Kanske som en lätt naiv och godtrogen person som läser Bibeln bokstavligt, går i kyrkan, ber aftonbön och förmodligen tillhör jag en frikyrka. Tarotkort och seanser är inget för en religiös person, eller hur? Om jag säger att jag är andlig, hur blir jag uppfattad då? Kanske som en person med genomtänkt livsåskådning, som har ett öppet sinne för andliga ting och deltar i många olika slags andliga evenemang, seanser, änglamingel eller meditationer som jag väljer för att det passar mig, inte för att det är något man bör göra.

Med detta sätt att se på uttrycken andlig och religiös är det förstås omöjligt att vara både och.

Det verkar närmast vara tabu att tillhöra en religion. Häromdagen läste jag på en hemsida som tillhör en kyrka att den var religiöst obunden!? Hur kan en kyrka vara religiöst obunden? Jag anar att svaret skulle kunna vara något i stil med ”Vi tror att människor ska få bilda sig en egen uppfattning och vill inte tvinga in någon i ett synsätt som inte passar honom/henne. Vi är inte en traditionell kyrka och representerar inte en stor organiserad religion av den gamla sorten.

Varannan svensk tror på ”en ande eller livskraft” skriver DN 26/6 2015. Det är näst flest av samtliga europeiska länder.

I ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell kan vi läsa att ”Få i Sverige kallar sig kristna i dag. Ändå följer de flesta av oss kulturella kristna traditioner utan att betrakta dem som just kristna. Men när familjer som kommit hit från Irak eller Somalia firar ramadan och bär slöja betecknar vi dem direkt som muslimer och deras beteende som ett uttryck för deras religiositet.”

Vi firar gärna jul och påsk, vi ger våra barn kristna namn, firar dop och bröllop i vackra medeltida kyrkor, åtta av tio svenskar är medlemmar i Svenska Kyrkan – men vi anser oss inte religiösa.

Låt inte det andliga tomrummet fyllas av vad som helst! Undersök källorna till det som påstås. Du kan reflektera och fundera: ”stämmer det här med mina grundläggande värderingar, med min livssyn och min grundhållning i livet?” Det är i vardagen som vi prövas. Andligheten genomsyrar hela livet och kan inte förpassas till en privat sfär.

Text: Vendela Cederholm
Foto: Maria Fäldt

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn