Du skaffar dig en utbildning och väljer sen ett yrke i enlighet med den. Utbildningen har gett faktakunskaper, förmågan att resonera, tänka kritiskt och självständigt. I mitt fall en akademisk examen från universitetet. I andra människors fall, helt andra yrkesutbildningar, men vi alla kommer ut i ett yrkesliv med våra kunskaper, vår självständighet och beredda att så gå in i en yrkesroll.

Vi jobbar på och lär oss efterhand alla formella och informella koder och har hittat vår roll.

Så händer något, i mitt fall de första åren på 1990-talet, konsulter invaderade. Plötsligt skulle vi ”tömma våra hjärnor” från all gammal kunskap och erfarenhet. Från och med nu skulle eleverna kallas kunder och vårt gymnasium fick chefer istället för rektorer och de såg till att vi byggde en skola på ny grund; till exempel kundernas valfrihet, vilket bland annat ledde till att kunderna exempelvis valde kursen ”Drycker” istället för Tyska A eller Matte B. Oändligt många korta kurser skapades och elevernas samlade betyg kunde täcka en och en halv A4-sida.

Ett nytt styrsystem hade införts i vår före detta mjölkiga värld – New Public Management och med det följde även individuella löner, så kallat rövslickeri och problem för fackligt aktiva.

Vi fick lära att om man inte var med så var man verkligen emot och möttes inte längre av sakargument i en förhandling och debatt utan av ren maktutövning. Vi noterade hur vårt yrke avprofessionaliserades, det vill säga vi förväntades nu göra någon slags organiserad trevlighet så just vi blev valda av kunderna, men som inte hade ett spår av vår fria kritiska yrkesutbildning.

Det är här det blir intressant. Hur reagerade de enskilda individerna, kollegerna inför detta?

Väldigt många blev efterhand rasande, några hängde på och blev senare chefer, andra blev ängsliga och förtvivlade.

Hela vår yrkesstolthet – och identitet rämnade med några snabba ideologiska penndrag och med efterföljande maktutövning.

Här skulle var och en behövt stanna upp, funderat över vad den ville vara med om och utsättas för och kanske hittat en annan klok väg vidare.

Just i det läget kanske meditationen skulle drivit envar till återkoppling till sig själv, hittat sina egna fötter, sitt inre lugn, sin självtillit och inte tillåtit sig drivas av makten och den upplevda inkompetensen från cheferna.

Om vi i detta yttre kaos, där vi kämpade för vår yrkesheder, hade funnit vår inre stillhet, tror jag att motståndet blivit effektivare och var och en hade mått bättre.

Då hade inte de ursinniga kritiska behövt skitsnacket som en sista effektiv katalysator mot sina känslor av maktlöshet, karriäristerna kanske kunde se mer självständigt och rent av kritiskt utan att bli rädda att bli förbigångna, de ängsliga skulle kanske finna en trygghet i sig själv, våga säga vad man egentligen ansåg och kanske sova bättre på nätterna. Vissa av de ursinniga behövde inte sluta som offer, som var lätta för cheferna att putta omkull.

Jag har sett meditationen som kraftkälla och inte som verklighetsflykt. Konflikter måste ibland tas, kamp måste föras, ens integritet och heder måste värnas. Strukturella konflikter kan inte lösas individuellt.

Med ett inre lugn har man närmare till det skarpa intellektet, det vill säga en besvärligare motståndare, ett besvärligare kollektiv.

Christer Lendin

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn