När vi fick veta att pappa var fri från fängelset flyttade vi till en helt annan stad, långt bort, bort från vänner, bort från det som en gång var vårt, till ett helt nytt liv. Ingen visste vart vi tog vägen, en dag var vi bara borta. Det var tur att vi flyttade, för han letade efter oss. Många hade sett honom, till och med pratat med honom i vår hemstad. Han fick utvisning från landet, men det fanns ingen som kontrollerade gränserna mellan Sverige och Finland. Skulle vi se honom igen? Jag som hade hoppats att jag aldrig mer skulle få se honom efter den där hemska kvällen när jag stod öga mot öga med honom. Den där kvällen när han svek mig på riktigt. Jag har många gånger funderat om han verkligen älskade mig, om han kunde älska någon, eller om han bara kunde älska sig själv?

Jag trivdes aldrig i den nya staden eller med det nya livet. Det kändes inte rätt. Skulle vi leva på flykt? Skulle jag få se mina vänner igen? Jag kände att allt var förvirrande. Jag visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Vid denna tid hade jag inte så mycket kontakt med andevärlden, många gånger tyckte jag att de svek mig för jag inte fick några direkta svar. Jag förstår idag att det inte var så. De nådde mig inte. Jag hade byggt en mur runt mig, ett skydd.

Tidigt en morgon ringde det på dörren. En polisman stod utanför. Han var vänlig och bad att få komma in. Han hade ett telegram som han läste upp ” Vi har hittat NN död”. En mening, kort, men så befriande. Han hittade oss aldrig. Han letade, men gav upp. Han hade tagit sitt liv, hängt sig i skogen. Jag var glad, det var så befriande, FÅR man vara glad om ens far dör? Är det rätt av mig? Mina känslor var upp och ner, men jag var glad, för nu kunde vi börja planera, nu kunde jag se en framtid för första gången.

Jag trodde att allt var bra nu när han inte fanns längre, att jag kunde glömma, men så blev det inte. Han spökade i mina tankar omedvetet. Han hade lämnat avtryck som jag inte hade räknat med. Det växte ett hat mot honom. Jag kunde knappt säga ordet ”far”, det ordet gav mig ångest. I många år levde jag med denna känsla. Då och då fick jag höra att jag måste förlåta. Jag skakade på huvudet, ”förlåta”? hur kan man förlåta någon som gjort så illa? Jag ville inte förlåta. ALDRIG!

Andevärlden började pocka på mer och mer. Jag beslöt mig för att gå en mediumutbildning. Det kändes rätt. Jag mindes tillbaka när jag var 10-11 år, hur jag då hade bestämt att jag skulle arbeta som medium, hur jag redan då fått visionen. När jag gick utbildningen förstod jag att det jag upplevt i mitt liv varit meningen. Jag hade gjort ”teorin”, att kunna förstå måste man uppleva. Jag hade även börjat på Bergsmeditation, som jag var väldigt skeptiskt till, men jag hamnade där av nyfikenhet och det var det bästa som kunde hända mig!

Meditationerna var jobbiga många gånger, men det öppnade upp nya känslor som jag förträngt. Det viktigaste kom upp och det handlade om min far, jag började förstå att jag egentligen inte hatade honom, utan var besviken och ledsen. Hatet hade varit lättaste att ta till sig, den känslan är så stark och på något vis lättare att hantera.

Så kom dagen jag aldrig trodde skulle komma. Jag kunde förlåta min far! Jag hade försökt förlåta tidigare, men då hade jag inte kunnat övertyga mina känslor. Nu kände jag mig trygg och fri! Nu, nu var jag FRI på riktigt! Den känslan gav mig så mycket, det var som att jag fick ett helt nytt liv. Det var som om mina känslor gav nya möjligheter och nya utmaningar som jag hade stängt inne. Jag vet att jag ofta tänkte på min far, om han kunde bli fri sin ondska i andevärlden? Om han kunde rena sin själ och om en själ med sådant hat kunde bli fri?

En kväll när jag tänkte på min far mindes jag även sidor hos honom som jag förträngt; de goda sidorna och då kunde jag le. Helt plötsligt stod han framför mig. Jag hade inte haft någon kontakt med honom från andevärlden, och så stod han framför mig, helt oväntat. Han hade på sig sina rutiga byxor och vit skjorta. Hans hår var tjockt och välkammat och han log mot mig. Jag log också, hans energi var helt annan än sist jag träffade honom. Hans ögon var vackert gröna. Vi tittade länge på varandra. Till slut sa jag: ”Nu har jag fått frid ”. Han tittade på mig och jag hörde honom säga: ”Nej, Anki du har inte fått frid, utan VI har fått frid”.

Han förklarade att han inte kunnat gå vidare i andevärlden förrän jag förlåtit honom. Han hade sett det han åstadkommit här på jorden när han levde och tyckte inte om allt han såg. Han hade arbetat sida vid sida med mig och han hade aldrig gett upp. Han hade fått lära sig tålamod, vilket han inte alls hade här på jorden. När han sedan vände sig om och började försvinna bort och jag såg lite av hans ryggtavla hörde jag en viskning: ”Jag har alltid älskat dig”. Jag kände en tår på min kind, jag lät den rinna ner. Denna gång var det inte av besvikelse och rädsla, utan av kärlek.

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikel6 tips – minns dina drömmar bättre
Nästa artikelHur bemöter vi en medmänniska i sorg?
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn