Mitt ursprungssto väntade vad som skulle bli hennes sista fölunge. Hon gick över tiden med en hel månad, men så en kväll var det äntligen dags. Allt flöt på som de borde och detta var hennes sjunde föl. Ut kom en liten (trots en månads övertid) grabb som var gul-brun och med mammas alla vita tecken.

Han var pigg och snabbt uppe på benen, men HON låg ännu och visade inga tecken på att vilja gå upp. Lite tid gick, hon var sååå trött och han var pigg och ville ha mat. Jag fick upp henne men hon var alldeles vinglig. Veterinär tillkallades och efter timmar av försök och slit fick jag ta beslutet att det var för hennes bästa bäst att låta henne somna in, efter över 20 år ihop.

Där stod jag med en nyfödd fölunge! Såna vill äta jätteofta och de lär sig livet genom att härma.

Jag var tvungen att bli hans mamma. Första dagen provade jag med att mata honom varje timma, men han var lite och ensam och undrade nog vart mammahäst tagit vägen. Så, jag tog mitt täcke, kuddar och flera termosar med varmvatten till hans välling med mig till stallet och bäddade ner mig i halmen i hans box. Han blev då också lugnare och tryggare och valde att sova på täcket med mig.

Första dygnen gav jag mat varje timma. Sedan lärde han sig: När han blev hungrig vaknade han och ryckte mig i håret och då var det bara att blanda några flaskor och så kunde vi sova en stund, typ en timma i taget. Vi höll på så här i tre långa veckor, med ett överhängande hot om att det nog inte går vägen, men jag ville verkligen inte mista honom också.

Vi tog prover och kontrollerade att han fått i sig antikroppar ur mammans råmjölk, då jag under tiden vi arbetade med henne flera gånger mjölkade ur och gav honom. Det var nog hans räddning, att jag trots tumultet och sorgen den natten kunde tänka på att försöka ge honom allt.

På dagarna var vi ute och övade på sånt som mamma hästar lär fölen; att följa med, att prova gräs osv. För hans skull valde jag också tre veckor senare att släppa taget om vår relation och låta honom bli häst igen.

”Vi fick veterinären att gå med på att prova, trots att de aldrig gjort något sånt innan.

En väns sto fölade och fick tyvärr ett dött föl, så i gryningen kom hon med stoet och vi försökte på alla vis få henne att acceptera ”Fille” som sin unge men – nej. Vi hade hört talas om en hormonbehandling som tagits fram och med fördel fått ston att adoptera. En sista chans! Vi fick tag på ansvarig och han delade med sig fakta kring detta med oss. Vi fick veterinären att gå med på att prova, trots att de aldrig gjort något sånt innan. Det var flera olika punkter på ett schema att följa, med olika tidsintervaller och vips vid punkt sex började ammamamma smågnägga och locka på ”sin” unge.

Jag hjälpte honom att våga gå nära den där stora hästen och lotsade honom att hitta till juvret, sen var det dags för mig att backa – backa långt och våga släppa taget om min hästbäbis. Efter ytterligare tre veckor vågade jag mig in i hagen hos dem igen, äntligen! Vi blev båda glada över att återses, och tiden var rätt, för när han ville ha mat så gick han till henne. Deras relation var ju nyare och viktigare än hans och min och jag kunde förstört den om han valt mig. Ammamamma som både tog honom av mig och gav mig hans liv. För hans skull var det rätt.

”Fille” fick en sommar på bete med två andra hingstungar och deras mammor och trots att det gjorde lite ont i mitt hjärta, så visste jag att det var rätt. Han fick bli häst och det var ju det han föddes till. Idag är han dryga två år och nyligen inriden. En busig unghäst, men vi har fortfarande ett speciellt band och han är kvar hemma hos mig över vintern så får vi se…

Hans namn är Forget-Mig-Ej, då den blodslinjen har blomnamn och som minne av hans mor.

En liten episod ur livet på farmen.

AnnaGreta Nordstedt

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn