Mitt i ett kaos av kreativitet

0
429

Det är totalt öde. Inga kunder. Ingen massage. Ingen healing. Vad ska jag göra då? Jag känner rastlösheten i kroppen. Jag är inte hel nog att börja löpträna just nu. Stressen finns där i små molekyler. Irriterar mig. Jag mediterar. Testar olika meditationer. Känner in vad som känns rätt just för dagen. Litar på min intuition.

Efter två dagar på rad med samma meditation så är det dags. Jag har sett några tavlor för mitt inre. Eller några, det är många. Dom pockar på insidan. Färgerna lyser emot mig, både när jag blundar och när jag tittar. Mina celler pirrar. Min hjärna är tyst. Det är ett fantastiskt tillstånd att vara i. En stund reflekterar jag över om jag verkligen har stängt ner. Det har jag. Jag börjar plocka fram mina målarsaker. Eftersom hjärnan är lätt bedövad, så får jag gå flera gånger. Jag glömmer bort vad det är jag behöver. Jag hinner sucka många gånger. Jag hinner bli frustrerad. När jag inser att jag inte har så många rena dukar, utan måste börja med att grundmåla, så blir jag riktigt irriterad. Jag har inte tid! Men jag lugnar mig, gör det jag måste göra. Att hålla i en pensel hjälper. Att börja skissa med blyerts är ännu mer hjälpsamt, och jag är snart tillbaka i total färgmani.

Jag målar och målar. Skissar. Väntar. Målar på nästa duk medan färgen torkar på den första duken. Skissar. Målar mera. Färgerna pratar. Jag sitter skräddare på golvet. Benen somnar. Jag lägger mig på mage. Jag ser inte ordentligt. Sätter mig i skräddare igen. Hämtar en filt så fotknölarna inte ska värka så mot golvet. Lägger mig på mage när benen somnar. Får ont i axlarna så sätter mig snart upp igen. Såhär håller jag på i några timmar. Sen blir jag hungrig. Jag blir störd över att jag måste ta en paus och äta något. Eller äta och äta, jag kastar i mig vaddetnuvar i all hast, för att kunna fortsätta måla. Lager på lager. Färg möter färg. Med vatten. Utan vatten.

Jag slutar inte förrän pirret i cellerna avtar och jag blir stilla. Omringad av tavlor. En del är bara grundmålade. Andra har bara lite färg på sig. En del har klara motiv. Inget är helt klart än. Jag sitter mitt i ett tavelkaos. Mitt i ett kaos av kreativitet. Av pirrande celler och en tyst hjärna.

Morgonen efter sätter jag mig och testar en ny meditation. Den är kort, på cirka femton minuter. Pirret sätter fart. Färgerna och bilderna blir tydligare. Tack och lov är det lördag så jag har tid även denna dag att sätta mig och måla. Och allt var redan framplockat så jag slapp den frustrerande kvarten med att plocka fram och glömma hälften! Jag målar och skissar, med samma intensitet som dagen innan. Jag slutar inte förrän jag blir hungrig. Längtan inuti är väckt. Den är kraftfull. Bestämd. Beslutsam. Den varken backar, lugnar sig eller ger upp.

Pling. En bokning. Kunderna återvänder. En efter en. Jag inser att det inte bara var en tid för mig att väcka kreativiteten och längtan, utan det var också ett litet test, eller snarare bevis. Jag har undrat över om jag kan kliva in och ur färgmanin precis som jag önskar. Jag har undrat varför längtan till färg har avtagit. Räcker inte min kreativitet till både Ascala och måleriet? Hur väljer jag att fokusera min energi? Nu förstår jag att jag har tagit tillbaka delar av min energi, städat och lagt på rätt ställe igen.

Jag ska väl erkänna att det var något förvirrande att traska genom Örebro med alla människor samtidigt som färger spelade i huvudet, framför ögonen. Bilder pulserande. Färger svepandes förbi, över, runtomkring. Men jag tog mig till jobbet. Mitt i ett kaos av kreativitet. Av pirrande celler och en tyst hjärna.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelDen stilla platsen
Nästa artikelAtt be om hjälp
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn