Det är mycket som snurrar i mitt huvud. Det har nog alltid gjort det. Ibland känns det som att det går i 380 kilometer i timmen, dygnet runt. Idéer och bilder flyger konstant förbi i mitt medvetande. Det analyseras och utvärderas och det tar aldrig stopp. På jobbet kommer det till praktisk användning för att hitta bra lösningar på allt och lite till vilket oftast uppskattas av kollegor och kunder, men för mig har det en tydlig baksida. Karusellen stannar aldrig, inte ens om jag försöker sätta ner foten i marken.

Jag har försökt att använda min analyserande hjärna till att lista ut hur jag får stopp på det här dygnsöppna tivolit som ständigt spelar i mitt huvud. Men jag lyckas inte. Jag har prövat meditation och mindfulness men i samma veva som jag har mediterat klart så startar hela tivolit upp igen, med musik och allt. Alla tankar och idéer är som besökare till tivolit som glatt kliver på och åker alla attraktioner som finns tillgängliga, om och om igen. Det är som att den långa kön av besökare aldrig tar slut.

Men för några år sen hände något som gjorde att tivolit tonade ner sig för en stund.

Jag fick en väldigt tydlig bild i huvudet. Det var en bild av en gammal sjöbod som stod på plintar vid vattenbrynet i en gammal stenlagd hamn. Boden var bara några kvadratmeter stor och det enda som fanns därinne var en pinnstol, ett skrivbord och en skrivmaskin. På bodens ena gavel fanns det ett litet fyrkantigt spröjsat fönster riktat mot sundet utanför. Fönstret var precis lagom stort och jag kunde se mig själv sitta där och skriva på den gamla skrivmaskinen och när jag ibland lyfte blicken kunde jag se fiskebåtar och sjöfåglar passera precis utanför. Vilket ställe. Jag kände instinktivt en känsla av lugn och harmoni. Sjöbodens enkelhet i sig bidrog till en nästan outtömlig känsla av kreativitet och skapande. Bara jag och en skrivmaskin med en otrolig utsikt. Långt bort från kontorsjobb, mobiltelefoner, datorer, tågpendling och allt annat som ger ström till mitt inre tivoli. Det var här jag skulle vara. Här skulle jag sitta och skriva.

Plötsligt kom något åt onoff-knappen och tivolit startade upp igen med blinkande lampor och gälla tivolitoner som skränade ur slitna högtalare. Men trots det fanns det kvar en bild av den här magiska platsen någonstans i mitt medvetande.

Nu i efterhand inser jag att det här var kanske den tydligaste symbolen jag någonsin upplevt för att tona ner det där eviga tivolit. Det var nästan som att någon höll upp en skylt framför mig som sa Hitta en lugn plats och sätt dig och skriv! Men där och då så kopplade jag inte, jag förstod inte.

Efter en tid var jag inne på en loppis och där sprang jag på en fin gammal skrivmaskin och idén tändes upp på nytt och under en period letade jag till och med efter sjöbodar för att skapa min egna skrivarlya vid havet, men jag hittade ingen.

Det var som att jag inte kunde få ihop bilden i mitt eget huvud. Jag klarade inte av att dra strecken mellan de numrerade punkterna som när det var klart skulle visa en bild av alla de positiva känslor jag skulle känna om jag tog tag i skrivandet.  Känslan av att skriva fanns där men jag kunde inte riktigt få fatt i den.

Åren rullade på och bilden av sjöboden hamnade till slut i någon gammal flyttkartong i mitt medvetandes källare och föll i glömska. Men en dag var det dags att ta fram den där gamla bilden igen. Det var en dag i februari och jag var på kurs hos Terry Evans i Fanthyttan. Vid en av kafferasterna satt jag och Terry och småpratade lite när han plötsligt säger från ingenstans, och på sitt egna finurliga sätt: Du är inte bara en duktig kommunikatör, du kan även skriva och lära ut också.

Ha!, tänkte jag. Där var det ju igen, att skriva! Han säger att jag kan skriva. Bilden av sjöboden med bordet, stolen och skrivmaskinen dök upp i huvudet igen. När Terry sen frågade om jag kunde tänka mig att skriva en artikel om kursupplevelsen till Ascala news tackade jag tveklöst ja, utan att egentligen tänka på vad det skulle innebära. Jag tänkte nog något i stil med, hur svårt kan det va’, men utan att egentligen förstå.

Ett par veckor efter kursen slog jag upp datorn och skrev artikeln. Det gick förvånansvärt lätt och jag njöt verkligen av varje tangenttryck som förde berättelsen framåt. Tivolit i huvudet stannade till, om än för en stund, och det var som att alla tankar stod där och tittade med förvirrade blickar mot mig. Plötsligt förstod jag. Jag förstod nu vad jag inte hade förstått tidigare. Jag hade lyckats koppla bort huvudet genom att stanna i känslan, i det som kom från hjärtat, och jag kände mig fri. Fri från tankar, idéer och analyser. Kanske var det här en början på ett nytt liv utan ett inre malande tivoli. Jag vågar nästan inte hoppas men jag tror att jag är något på spåren.

På återseende!

Gustav

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn