Strosande gick jag på Mariatorget i Stockholm, jag hade ännu en halvtimme kvar till den inbokade tiden. Nervositeten smög sig på och jag började känna tvivel på om jag verkligen ville dit, och ju mer tiden gick, desto mer säker blev jag på att jag ville springa därifrån… Jag mådde inte bra inombords, och hade inte mått bra på länge. Jag behövde förändring och mitt löfte till mig själv, att möta mina rädslor, tvingade mig motvilligt att gå dit, till min första hypnossession.

Jag ringde på dörren och terapeuten öppnade. Vänligt välkomnade hon mig och visade mig till ett enkelt inrett rum med två fåtöljer och en massagebänk. Jag satte mig i den ena fåtöljen, fortfarande fylld av oro. Vad skulle hända? Skulle jag tappa kontrollen? Skulle mina fasader rämna? Jag svettades och kände hur min puls steg. Terapeuten såg min nervositet och försäkrade mig om att jag inte hade något att oroa mig för. Hon frågade mig vad som hade fått mig att boka tid hos henne. Jag var osäker på svaret, jag visste inte. Det var som att mitt inre hade dragit mig dit, inte mitt intellekt. Hon berättade om den terapeutiska hypnosen och hur och varför den används. Min nervositet hindrade mig från att uppfatta det hon försökte förmedla, jag hade nog med att försöka lugna ner min andning.

Jag blev ombedd att lägga mig på massagebänken. Hennes röst fick mig att känna mig mer och mer bekväm, och jag kunde känna hur pulsen gick ner. Jag följde hennes instruktioner, som påminde om en guidad meditation, och snabbt upplevde jag en känsla av dvala men ändå en total närvaro. Jag kunde fortfarande höra vad som försiggick i rummet och utanför, men var ändå i min egen lilla bubbla.

En tydlig bild dök upp i mitt inre. En bild av mig själv som liten flicka, jag uppskattar att jag var drygt två år gammal och jag höll i en nalle. Från ingenstans, blev jag stel i hela kroppen och överöstes av en mängd känslor. Jag kände panik, sorg och förtvivlan och kroppen värkte, och mitt huvud kändes som det satt på sned. Jag förstod inte alls vad det var som hände och det var lite läskigt, men på något sätt visste jag intuitivt att detta var något från förr. Terapeuten guidade mig lugnt genom dessa känslostormar och ställde löpande frågor om det jag såg och kände. Att ha henne där gjorde att jag kände mig trygg, fast det var jobbigt. Jag tillät mig att KÄNNA känslorna som kom upp till ytan och med hjälp av terapeutens instruktioner kunde jag släppa taget och befria mig själv från dem. En inre frid infann sig i kroppen. Väl här tog terapeuten ”tillbaka” mig till rummet vi befann oss i. Det hade varit en märklig upplevelse, det kändes uppriktigt som att jag hade blivit manglad. Jag var helt slut, både kroppsligt och känslomässigt.

Jag försökte intellektuellt förstå vad jag precis hade varit med om, men det gick inte. Varför hade jag sett bilden av mig och nallen? Varför hade min kropp reagerat på detta sätt? Terapeuten förklarade att när vi kommer i kontakt med vårt känslosystem, vårt undermedvetna, så kan minnen som vi har förträngt komma upp till ytan och bearbetas. Fascinerad åkte jag hem. Någon vecka senare berättade jag om denna upplevelse för min mamma och hon kom då ihåg att jag, när jag var drygt två år, hade en favoritnalle som jag jämt bar omkring på. Hon berättade vidare att jag, vid något tillfälle, hade råkat ställa mig på nallens fot samtidigt som jag drog i huvudet, och att huvudet på nallen lossnade… Jag häpnade och kunde genast se sambandet till mina reaktioner på massagebänken!

Kan det vara så att allt vi är med om i livet lagras i kroppen, likt en dator sparar all sin information på hårddisken? Är det möjligt att bortglömda, obearbetade känslor och händelser skapar ”virusfiler” i vårt undermedvetna, och att vi, för att bli av med dem, måste gå igenom och rensa, likt antivirus-program gör för våra datorer? Det är i alla fall min fasta övertygelse efter denna upplevelse.

Visserligen kan jag som vuxen tycka att denna händelse var rätt oskyldig men faktum kvarstår, utifrån en tvåårings perspektiv var denna upplevelse traumatisk – jag ”hade ihjäl” min nalle! Trots att min mamma snabbt lagade nallen var ”skadan” redan skedd – en virusfil hade skapats och lagrats inom mig. Genom den terapeutiska hypnosen fick jag, nästan 40 år senare, återuppleva känslorna jag hade känt i just denna situation. Jag kunde då trösta och hjälpa den lilla flickan att förstå att det inte alls var någon fara, och med detta nya och mer gynnsamma beslutet kunde jag befria jag mig från de besvärliga känslorna som så länge hade varit inkapslade inom mig.

Efter sessionen kunde jag inte låta bli att undra över hur mycket annat har jag förträngt? För även om jag inte mindes denna händelse intellektuellt, mindes ju min kropp händelsen och känslorna som var kopplade till den. Hur påverkar och belastar det i så fall mig, mitt mående och min kropp? Jag insåg att jag inte skulle hitta svaren på dessa frågor intellektuellt, jag var tvungen att lyssna inåt och känna tillit till att min kropp visste. Kort tid därefter bokade jag in en ny tid hos hypnosterapeuten…

Fundera gärna kring:

  • Vart tror du att obearbetade känslor tar vägen?
     

    Kicki Pettersson – Life Energy
    kicki@lifeenergy.se
    www.lifeenergy.se

Föregående artikelÄnglar… tack för att ni finns!
Nästa artikelPullor och snö
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn