Jag hinner lagom se händerna komma ner från molnen, så reser jag. Jag hamnar snabbt i min egna trädgård vid ett litet skjul som inte finns i verkligheten. Men jag vet var jag är. Vid äppelträdet. Dörren till skjulet flyger upp och Förmannen kommer ut. Han smäller igen dörren efter sig.
– Det här är som ett fängelse! Och titta vad vi kliver ut i så fort vi sätter fötterna utanför dörren!
Han är Arg, med sig har han Bestämd och Burdus. Jag tittar ner. Vi står i den blötaste delen av gräsmattan. Vi sjunker ner till fotknölarna där vi står. Det är blött och klafsigt. Jag frågar försiktigt om jag kan få träffa Butter, Gnällspik och Folkilsk. Förmannen ryter barskt
-Nej!
Jag förstår honom. Jag tittar mig omkring och ser att jag behöver bygga ett nytt skjul åt dom. Eller åtminstone någon slags gångbana. Så jag sätter fart. Spikar ihop en gång av gamla plankor. Ser till så att det blir stabilt. Tomtarna ska i varje fall inte behöva bli blöta om fötterna. Eller sugas fast i sumpmarken. Jag tänker att jag behöver bygga ett nytt skjul. Någon annanstans. Förslagsvis på andra sidan av vårat hus där det finns torr tallbacke.

Folkilsk, Jaggerupp och Vafan kommer ut och inspekterar vad jag håller på med. Ja vad sjutton håller jag på med? Och så kommer hon. Hon skrider ut genom dörren och fram till mig. Jag är helt oförberedd. Hon sticker in sina smala fingrar någonstans djupt mellan revbenen. Jag känner hur hennes närvaro tar över mig. Hennes fingrar växer som rötter inuti mig. Dom är blågrå. Griper tag om hjärtat. Det blir kallt. Jag börjar frysa. Jag tror mina fötter förvandlas till is.

Dom första tårarna som kommer ut är lugna. Stilla. Det är en stilla gråt. Tårarna som rinner nerför kinderna har inte bråttom. Ju djupare Sorg låter sina fingrar växa desto mer ökar gråten. Fingrarna lindar sig runt varje revben. Slingrar sig vidare. Dom växter sig djupt in i solarplexus och navelchakrat. Jag börjar gråta så jag skakar. Sorg låter fingrarna växa uppåt, från hjärtat till det turkosa upp mot halschakrat. Då skriker jag. Jag skriker. Jag skriker tills jag får ont i halsen. Det är ett obehagligt skrik. Metalliskt. Urjordiskt. Jag kan förstå om andra tror att jag är galen. Om någon skulle se eller höra mig just nu. Jag har själv inte speciellt svårt att se mig själv i en tvångströja.

Jag kommer åt något i skriket. Det skrämmer mig. Det är som att en del av mig frigör sig från mig och jag kan se henne. Vi sitter mitt emot varandra. Ansiktena väldigt nära. Skrikandes. Jag hinner tänka på Twin Peaks. Jag hinner tänka att det är så här Black Lodge är. Jag hinner tänka på demoner, att nu blir jag är galen. Jag hinner tänka att det här är det enda sättet.

Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Styrkan, eller att det är så starkt så jag kan separera Sorg från mig själv? Som att ett av mina lager blir en gestalt utanför mig. Det vore inte första gången. Jag vet att det är fullt möjligt. Det har redan hänt.

Skriket känns inte verkligt. Det låter metalliskt och samtidigt urjordiskt. Gammalt. Det känns inte som att det kommer ifrån mig. Men det gör det, för det gör ont i halsen. Jag tar ett andetag och skriker en gång till. Det brinner i stämbanden. Och ingen kan se eller höra mig. Så jag är kanske inte galen. Bara väldigt, väldigt ledsen.

Jag hoppas jag läker ihop nu. Att det jag fick se var en förening och inte ett separerande. Jag tror inte att jag behöver mer splittring just nu. Sorg har visat sig för mig, visat vad hon är kapabel till. Visat hur stark hon är. Jag har gett henne så mycket kraft genom att inte erkänna henne. Förmannen Arg nickar. Han har inte låtit henne komma ut, eller mig komma in.
-Du har ju inte skött ditt jobb! Hur skulle jag lita på att du skulle kunna bemöta Sorg?

Medan tårarna fortfarande rinner så hämtar jag datorn och börjar skriva. Jag är trött nu. Jag vill bara sova. Och det ska jag. Snart. Sova. Jag hoppas jag läker ihop nu. Att det jag fick se var en förening och inte ett separerande. Sorg har visat sig för mig, visat vad hon är kapabel till. Visat hur stark hon är. Metallisk. Urjordisk.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Läs även Tomtarna på loftet

Föregående artikelSmaka på ordet ”jagtrivsel”
Nästa artikelJag gick ”offline” för att tysta ner det yttre bruset
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn