Vid 20 års ålder hade Monica Petersson tappat kontakten med sin utforskande ådra.

Som liten stod hon med förväntansfulla ögon och lyste på stjärnorna med en ficklampa för att söka annat liv. Nu stod hon istället sönderbruten och ärrad av misshandel med en liten baby, ensam. Efter att ärligt vågat se på sig själv och sina val stod Monica där tryggare och med stärkt intuition. Då fortsatte prövningarna med sorgearbete och stängda dörrar till allt andligt arbete. Men rostiga dörrar kan öppnas. I dag blickar Monica framåt, glad över sina inre och yttre resor.

Häromdagen satt jag i en bil i över 30 graders värme och tittade ut på palmer, akaciaträd och baobabträd. En värld som är helt annorlunda än Sverige. Ändå finns det ett samband mellan dessa båda världar. Genom att prioritera, spara pengar och förbereda mig på olika sätt i Sverige skapar jag de förutsättningar som ska gälla i Senegal. När jag väl är i Senegal är det bara att gilla läget, göra det bästa av varje dag och ”betala” det som förberetts mindre väl i Sverige genom att ta konsekvenserna i de situationer som uppstår i Senegal. Som en sorts karmalag.

Jag reflekterade över att detta är min verklighet just nu. Väsensskilt från Sverige med höga röster som alltid är glada, öppna dörrar och välkommet att delta i måltider hur fattig man än är, tomma löften att bli klar med arbete och uppgifter på utsatt tid. En livsstil med ett behagligt tempo där saker tar den tid de tar. Jag minns att jag tänkte att det kanske är så här det är när man dör. Man går från en verklighet till en annan, det som vi i dagligt tal kallar för andevärlden. Men andevärlden blir ju bara en annan verklighet, tänkte jag.

I skrivande stund befinner jag mig i Senegal, en verklighet som jag lärde känna för fem år sedan. Innan dess visste jag knappt var Senegal låg på kartan, ännu mindre att Dakar är huvudstad. När jag var barn brukade vi spela ett spel om diamanter och rubiner, och jag var särskilt fascinerad av Afrikas västkust och Dakar, men minnet följde inte med upp i vuxen ålder.

Andlig resa

Min andliga resa är likartad. Jag växte upp i en familj där man aldrig pratade om sådana saker. Ändå fanns det där. I vår familj hade vi en väl utvecklad telepatisk kommunikation som jag var en del av. För mig var det naturligt att mamma och mormor ofta ringde varandra precis samtidigt, eller att vi visste vad de andra hade på handen när vi spelade kort. Men ingen pratade om att mormor var synsk och deltog på seanser med leviterande bord. Det upptäckte vi i hennes dagböcker efter hennes död.

Jag var nog inte som alla andra när jag var barn. Jag funderade på mycket och jag var väldigt nyfiken. Jag funderade på själavandring, evigheten, olika verkligheter dimensioner – och olika kulturer såsom indianernas historia och levnadssätt.

Gillade universum

Jag var också väldigt fascinerad av kulturer och religioner i Asien, framförallt Japan och Kina. Jag minns att jag läste om de lärde männen med alla konstiga namn och om taoism. Jag funderade mycket på universum. Jag undrade vad som fanns ”därute”. Jag kunde tända en ficklampa och rikta strålen mot stjärnorna och tänka att om jag lyser tillräckligt länge så kanske strålen når fram till en annan bebodd planet. Likaså kunde jag ställa mig på gården och skicka skrik rakt ut i rymden.

Jag tänkte att mina skrik kanske skulle komma fram så småningom, om en biljon år eller så. Jag tänkte och jag funderade och jag drömde jättemycket. Jag minns att jag ofta sade till mig själv: ”Det här ska jag komma ihåg när jag är vuxen.” Det hade verkligen varit roligt om jag gjort det, för jag kom fram till väldigt mycket.

Misshandlad

Det blev aldrig så, för en annan verklighet kom emellan. Jag träffade en elva år äldre man när jag var femton år. Fem år senare stod jag ensam med en liten bebis och en kropp som var helt söndervärkt av flera års misshandel. Jag hade nästan inga minnen kvar av min barndom och uppväxt, hade helt tappat kontakten med mina känslor och visste inte om jag borde skratta eller gråta för att jag överlevt.

Det enda jag visste var att jag måste fortsätta leva för mitt barns skull. Dessa år kändes, med facit i hand, som om jag levt ett liv på en helt annan planet. Telepati, andlighet och funderingar på vad som finns i universum existerade inte. Varje dag efter separationen var överlevnad för att hitta tillbaka till något som kunde kallas ”liv”, och till mig själv, även om det kändes som att jag helt hade förlorat mig själv på vägen.

Kvar fanns starka mardrömmar varje natt och kraftiga kinetiska fenomen med saker som åkte fram och tillbaka över golvet, tavlor som åkte ner eller hängde snett och kranar som började rinna vatten. Jag var vettskrämd varje kväll när jag skulle gå till sängs. Jag kollade överallt och stoppade om mig så att inga kroppsdelar skulle sticka ut. Sedan låg jag blickstilla tills jag somnade. Om jag hörde något hända i lägenheten så låg jag bara ännu mer still. Jag andades knappt.

Slingrande väg tillbaka

Mitt stora bekymmer var min son som ofta vaknade på nätterna och skrek. Många gånger när jag gick upp märktes det att han var helt vettskrämd. Jag brukade bära in honom till min säng, för att lugna oss båda. Åren gick och jag jobbade med mig själv. Vägen har inte varit rak, utan jag har mer känt det som att jag vandrat på slingriga, knotiga skogsstigar.

Vågade vara ärlig mot mig

Jag bestämde mig från början för att jobba med en tråd i taget i det trassliga nystan som var jag, och att vara ärlig mot mig själv i alla lägen genom att aldrig slå bort magkänslan. Det blev nog räddningen för mig och, utan att jag var medveten om det, även mina första stapplande steg tillbaka till min andliga utveckling. Genom att vara ärlig mot mig själv utvecklade jag också en intuitiv förmåga, även om det tog många år innan jag förstod det och kunde lita på den.

Efter några år började jag på allvar intressera mig för det ockulta, som jag kallade det då. Jag lånade och köpte böcker om tarot, handtydning och olika sätt att spå. Jag slukade böcker om mystiska fenomen och kvantfysik. Det förde mig närmare och närmare buddhism, taoism och likheter mellan taoism och kvantfysik. Jag tränade mig i tarot och handtydning med hjälp av kompisar och andra frivilliga och blev riktigt duktig. Ibland funderade jag på om man verkligen behövde kort eller händer för att spå, för jag fick så mycket information som jag kände kom från någon annanstans.

Det blev för mycket för mig. Jag kunde inte hantera all information, särskilt inte om sjukdomar och annat tråkigt, som jag ansåg att jag inte borde förmedla vidare. Jag lade av nästan rakt av. Det enda jag behöll var mitt intresse för taoism och kvantfysik, ihop med mina egna livsvärderingar. De utgjorde min livsfilosofi.

Drogträsket

Livet tuffade på med en son som krävde all min uppmärksamhet. Han levde i 210 knyck i nuet, med ett temperament utan dess like, impulsstyrd och kicksökare, helt orädd och otroligt charmig. Jag hade fullt sjå att hänga med och att försöka förstå honom. All min tid gick åt till att kämpa med honom och att skapa bra förutsättningar i skola och vardag. Vid elva års ålder provade han hasch första gången. Fast det visste jag inte då. Jag måste säga att jag haft stor hjälp av det jobb jag gjorde med mig själv efter separationen.

Borta var den rädda, osäkra människan utan självförtroende och självtillit. De hemska fenomenen försvann också och jag tror faktiskt att de var en blandning av besök från andra sidan och mina egna energier som satte saker i rörelse. Jag behövde denna grund när drogerna kom in i vår värld. Jag som knappt visste vad droger var.

Andlighet är kärlek

I många år kom jag att leva i två verkligheter samtidigt. Den ena verkligheten var mitt vardagsliv med jobb, kompisar och mina intressen. Den andra verkligheten var kampen med min son, som alltmer kom att handla om överlevnad. Ett av intressena som jag åter tog upp var min andlighet.

Jag gick med i en spiritualistisk förening och blev till och med ordförande under en period. Under den här tiden träffade jag underbara människor, varav flera kom att fungera som mentorer. Det var egentligen först nu som jag verkligen hittade tillbaka till mig själv igen.

Mina mentorer lärde mig att andlighet går hand i hand med glädje och äkta kärlek. De lärde mig också att vara barnsligt nyfiken när jag utforskar det okända eller mig själv. Tidigare hade jag tagit allt så seriöst. Åren med min son har sin särskilda historia, men efter många års drogmissbruk av och till så tog han sitt liv strax innan han skulle fylla 27 år. När han dog stängde jag av allt som hade med min andlighet att göra. Jag bad andra sidan att lämna mig ifred. Den enda jag kunde tänka mig att få besök från var min son.

Märkligt brandlarm

Han använde för det mesta brandlarmet för att visa sin närvaro. Det lät högt och ljudligt som en morse-alfabetisk sändning, och inte alls som det brukar låta annars. Mest besvärligt var det på kvällar och nätter förstås. Grannarna undrade nog över mitt mycket märkliga brandlarm, som jag dessutom pratade med. Ibland höjde jag rösten om inte brandlarmet tystnade när jag ville: ”Nu hör du vad jag säger! Lägg av med oljudet, du stör grannarna!”

Det hände några gånger att larmet i alla fall inte tystnade. Då tog jag ur batterierna och förklarade att jag fortfarande var hans mamma, ibland var jag arg och ibland kände jag bara kärlek från mitt hjärta. Ibland var jag bottenlöst ledsen. Jag saknade min son, som jag först förlorat till drogerna och sedan helt och hållet. Jag var också så obeskrivligt ledsen för det liv han aldrig fick; ett gott och tryggt liv med framtidstro. Dessa gånger kände jag fysiskt påtagligt att jag fick healing från andra sidan. Som massageterapeut har jag själv både gett och fått healing många gånger, men aldrig tidigare upplevt denna känsla.

Sorgearbete

Efter fyra års sorgearbete, fortsatt arbete med mig själv och min personliga utveckling började jag känna som att en del av mig saknades. Ett år senare befann jag mig på sommarkurs hos Terry Evans. Sommarkursen blev en vändpunkt då jag upptäckte att dörrarna jag stängt hade hunnit rosta igen och var väldigt svåröppnade. Jag bestämde mig för att aldrig mer stänga dörrar till andligheten. Fyra år senare sökte jag till en mediumkurs och om några månader är min tvååriga mediumkurs klar.

Både min livsresa och min andliga resa har varit knagglig med flera avbrott och nya verkligheter. Jag har hela tiden kunnat se att det finns ett sammanhang bortom tid och rum, och att saker som jag tidigare gjort har haft betydelse för vilka riktningar mina vägar tagit. Men det är först nu som jag förstår skillnaden mellan att se sammanhanget och att leva sammanhanget. Jag har hittat hem nu, även fast jag inte har en susning om vad framtiden har att ge mig.

Min sons verklighet

Kursen med Terry har främst bidragit till att jag har kunnat knyta samman min livsresa med min andliga resa så att de numera löper på samma spår. Med stor sannolikhet kommer också mitt liv att ta helt nya vändningar – igen! Framförallt är jag sugen på att jobba som medium – något som jag skulle ha skrattat rått åt om någon sagt det till mig för bara några år sedan.

Om jag går 37 år tillbaka i tiden och gör en summering av mitt liv utifrån den situation jag hade då, så kan jag konstatera: Jag har fått tillbaka mina minnen, en del är egna och andra är återberättade. Jag har inte bara kontakt med mina känslor utan är väldigt trygg i dem. Men mest av allt är jag fruktansvärt glad, inte bara för att jag överlevt, utan för att jag har ett sådant fantastiskt liv, med både inre och yttre resor. Och det är inte på långa vägar slut än.

Och min son, han lever i en verklighet som kommer att bli min och fram till dess kan jag bara göra mitt bästa för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för mig. I denna verklighet och till kommande verklighet.

Text och foto: Monica Petersson

(Ursprungligen ur Ascala Magazine)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn