Plats 16, rad E, nummer 038. Jag läste mailet om igen. Kändes konstigt. Jag hade alla uppgifter framför mig. Det var skrivet på finska. Det kändes som jag hade fått en hemlig adress som jag var tvungen att besöka. 

Kansliet i Finska kyrkan hade vänligt besvarat mitt mail redan en halvtimme efter att jag skickat iväg det. Jag hade skrivit mitt ärende på finska, att jag letade efter min fars gravplats. Jag visste att han hade begravts i Jyväskylä i Finland, men jag visste inget mer.

För många år sedan hade jag fått ett papper av min mamma, där det stod lite information om min far efter hans bortgång. I pappret stod födelsedatum och dödsdatum, precis det jag behövde för att hitta graven. Jag vet inte varför jag hade behållit pappret, men nu förstod jag.

Jag hade plötsligt fått idén att besöka min fars grav, när jag ändå skulle åka till Finland. Det var 35 år sedan han dog. Han beslutade att ta sitt liv. Den dagen tackade jag högre makter att han tog sitt liv. Om han inte hade dött hade jag, mina syskon och min mamma förmodligen inte levt, och om vi hade levt hade vi inte haft den frihet som vi har nu (vilket jag skrivit om i artiklarna Min hemlighet del 1 och del 2).

”När jag läser brevet igen, känns det som om innebörden i brevet är en annan denna gång och att det vill säga mig något.

 

När jag lägger tillbaka pappret i det slitna bruna kuvertet ser jag brevet. Brevet som min far skrev från fängelset. Det är skrivet år 1983, inte till mig utan till min fars vän, men innan vännen dog gav han mig brevet. Egentligen vet jag inte varför. Jag har läst det otaliga gånger. När jag läser brevet igen, känns det som om innebörden i brevet är en annan denna gång och att det vill säga mig något.

Jag börjar tänka på Terry, att Terry måste ”läsa” brevet. Inte bokstavligen, men ”känna av” brevet och berätta om min far. Det känns som brevet vill säga mig mer och att Terry kan hjälpa mig med den informationen.

Väl i Fanthyttan samma dag ger jag Terry brevet. Han läser av det. Berättar om min far. Det är som brevet testar mig med gamla minnen och frågar: Är du redo?

Innan jag går hem den dagen säger Terry:

– När du besöker graven blir det som ett avslut. Din far vill säga ”förlåt” på detta sätt. Det är som att cirkeln äntligen blir sluten.

När jag sitter i bilen på väg hem tänker jag på vad Terry sagt om min far. Terry beskrev min far precis som han var, och så minns jag den där hemska kvällen för 37 år sedan när jag stod ögat mot öga med honom. Jag var 13 år gammal den där kvällen han bestämde sig för att döda min mamma. Kvällen när jag bestämde att han skulle bort från mitt liv, att jag aldrig ville vara nära honom igen.

”Först tror jag att det är dimma jag ser, men ser sen att det är tre ljusgestalter som går en bit före.

 

Terrys mening ”Det blir som ett avslut” ekar i huvudet. Jag funderar på hur han menade och plötsligt förstår jag!  Min far har alltid kommit till mig genom andevärlden, men nu måste jag till honom, med MIN fria vilja!

Jag tänker på brevet jag haft så länge. Varför jag fick det och varför jag aldrig har slängt det. Det har funnits en mening med brevet från början till slut.

Väl i Finland besöker jag kyrkogården. Det är en stor kyrkogård. Jag hinner tänka: Hur ska jag hitta? Först tror jag att det är dimma jag ser, men ser sen att det är tre ljusgestalter som går en bit före. De är som de vägleder mig. De stannar och jag stannar också, jag tittar till vänster och där, precis där är graven. Jag läser för- och efternamnet. Jag kommer på mig själv att le! Blir lite chockad av min reaktion. Jag går direkt fram och rensar bort lite ogräs. Viskar så ingen ska höra: ”Jag är här nu”.  Det känns som om jag är väntad. Det känns som om jag har kommit i mål.

Jag vet att jag var tvungen att komma hit. Det var som en magnet som drog mig till graven. Jag fick ett avslut. Det kändes rätt. Jag ångrar inget, tvärtom!

”På morgonen förstår jag att jag har avslutat ett kapitel i mitt liv.

 

På natten drömmer jag att jag ska besöka lägenheten jag bodde i när jag var liten. En man kommer fram till mig och säger att jag inte behöver besöka den mer och att dörren är låst. Jag tror honom inte och går upp för trappan för att känna på handtaget – den är låst. På morgonen förstår jag att jag har avslutat ett kapitel i mitt liv.

Ibland är det meningen att utveckling ska ta tid.  Att det tar tid är inget bakslag. Det är som en skola. Man måste gå alla klasser, och ibland är det många klasser, beroende på vad vi ska lära oss.

Det är aldrig försent att förlåta! Jag tycker inte om det min far gjorde mot mig, det var fel, men det är minnen nu. Det är klart att de kan påminna mig i olika situationer, men de kan aldrig skada mig mer. Det som kan skada mig är jag själv.

Just nu, när jag skriver, känner jag min fars närvaro. Jag hör orden: ”Tack för att du skriver, sluta aldrig skriva!”

Och, jag vet, jag ska aldrig sluta skriva, för nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv.

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelVatten! Gåvan till liv
Nästa artikelRoliga minnen
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

4 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn