Ibland törs man ta risker och andra gånger backar man för det lilla. Men, det händer också att man helt onödiga risker, trots att man innerst inne vet att det inte kommer att sluta bra. Jag trodde att jag hade lärt mig nu på senare år, men nej… Det är tur att jag kan skratta åt mig själv, när jag vet att jag borde veta bättre!

Jag måste först berätta, när jag var yngre imponerades jag av Bruce Lee. Det gör jag än idag. Han var en kinesisk-amerikansk skådespelare på 70-talet och kampsportexpert. Han hade en enorm kroppskontroll och en otrolig snabbhet, som jag i min fantasi också ville uppnå.

Men det jag ska berätta om hände i somras. Jag och min man skulle åka och träna styrkelyft. Jag hade inte tränat på jättelänge. I bilen på väg till träningen påpekar min man för mig att jag ska ta det lugnt, så jag inte gör mig illa.  När vi sedan kommer fram och jag öppnar dörren till träningslokalen hör jag honom säga:

– Kom ihåg nu vad jag sagt.

Jag minns att jag tyckte han var lite tjatig. Han tittar oroligt på mig, han känner mig alltför väl när han sen säger:

– Jag vill inte bära hem dig.

Vi börjar träna och det går bra. Jag blir själv imponerad över att jag tagit det så lungt. När vi nästan är färdiga börjar mitt ego påkalla uppmärksamhet. Rockmusiken som strömmar ur gymmets högtalare ger energi och väcker något inom mig… Jag kanske skulle göra en Bruce Lee spark…? Det har jag ju ALLTID önskat och NU känner jag mig plötsligt redo för det!

Jag vet inte hur det gick till, men jag lyckas övertala min motvilliga man att ta ett kort när jag ska utföra sparken. Han muttrar något om att jag aldrig gjort det förr så varför nu? Jag planerar att lägga ut fotot på Instagram. Jag ser det framför mig, hur jag hoppar upp, sträcker fram ena benet i luften och armbågarna så där häftigt bakåt! Det skulle bli det PERFEKTA kortet!

Jag hoppar upp, men kanske inte så högt som jag hade tänkt mig. Benet som jag skulle sträcka ut, nja, jag vet inte… Jag minns ärligt talat inte om jag hann sträcka ut det, för jag landade på andra benet samtidigt som jag vred om det.

Där ligger jag på golvet och har jätteont. Så ont att jag mår illa. Ser för min inre syn hur jag sitter med gipsat ben hela sommaren, utan att kunna ta mig fram. Förbannat, vad arg jag blev! Varför gjorde jag detta? Jag skulle ha lyssnat på min man i alla fall. Med dessa tankar snurrandes i huvudet och med ett jätteillamående hör jag min man säga:

– Jag hann inte ta kort, du landade för fort.

Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte svära en lång ramsa!

Tillbaka hem i bilen säger jag med bestämd röst till min man:

– Jag kommer aldrig mer att göra om detta. Mitt ego ”världsmästaren” ska väck nu!

Min man säger inget. Han tittar bara på mig. Jag hör en liten suck och känner igen blicken.

– Det ÄR sant piper jag och håller i mitt onda ben.

Jag bröt inget. Muskeln hade töjt sig lite och jag hade ont en i månads tid. Jag var glad, glad över att det hade gått så bra med benet. Jag tackade alla makter för att jag kom så lindrigt undan. Jag måste även erkänna att jag efter detta kommer att lyssna på min man lite oftare!

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelJag är Jag
Nästa artikelRena vilda västern
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn