Denna text tillägnas alla barn som behöver bli hörda. Jag vill också att den ger föräldrar en inblick i vad det är som händer inom barnet, när det berättar om paranormala aktiviteter som det upplever.

Som jag har nämnt tidigare, var jag ett av de barn som upplevde rädsla och fascination på grund av märkliga upplevelser. Så länge jag kan minnas var någonting inom mig väldigt nyfiket, men jag kunde inte förstå det. Vad var det, och varför hände dessa underliga saker?

Jag kommer försöka att skriva texten såsom ett barn skulle göra. När jag gör det, kommer jag att gå tillbaka till mina minnen och upplevelser och prata med ett barns röst.

Det händer en massa saker hela tiden. Jag lämnar min kropp, och när jag gör det flyger jag runt bland stjärnorna. Då och då får jag sådana starka känslor, men de är aldrig för starka för mig. Ibland får de mig att må bra, men ibland får de mig att känna mig rädd. Åh, vad jag saknar att bo i min mormors hus! Mina två systrar och jag, tillsammans med mor och styvfar, har flyttat från mormors hus. Jag gillar inte det här nya huset, det skrämmer mig. Det känns inte välkomnande, och jag förstår inte varför. Det finns ögonblick då jag ser dessa underbara bilder, jag ser “skepnader” i mitt huvud, och vi åker på resor tillsammans.

Min styvfar är elak igen, han skrämmer mig. Ibland säger han snälla saker, men jag vet att han inte menar det han säger. Jag känner mig aldrig trygg med honom, han säger inte sanningen. Alla omkring honom tror på honom, de litar på honom. Han berättar för dem att jag är problemet, förutom för en person – mormor. Jag har ingenstans att ta vägen…

Ibland vill jag gömma mig, och när det händer så kommer “skepnaderna” i mitt huvud för att skydda mig. Ibland står de precis framför mig! I min fantasi tar de mig till underbara platser, jag känner mig så trygg. Vid andra tillfällen känner jag mig inte så trygg när de kommer. Åh, jag gillar inte det här huset! Det är inget vänligt hus. Det är nästan som om huset inte vill ha mig där. Det gör mig rädd, speciellt när jag hör steg i trappan, och golvbrädan utanför köksdörren knarrar alltid när någon trampar på den. Mormor kommer imorgon, åh, vad jag ser fram emot att träffa henne igen! Hon lyssnar på mig, hon skrattar aldrig. Sedan ser jag hur dörrhandtaget vrids om. Vem kan jag prata med? Ingen lyssnar…

När jag var 15 år gammal fick jag ett stort uppvaknande, dessa “skepnader” kom ännu närmare. Jag var inte rädd, rädslan hade förvandlats till fascination. Något inom mig började öppna sig, jag förstod inte vad det var som hände. Vad de än var, så tog de hand om mig.

Senare förstod jag att dessa besökare var andar. De hade försökt att skydda mig från demonerna och känslorna som förföljde mig. Under den perioden separerade min styvfar och mor. Vilken lättnad! Plötsligt var han borta, det var otroligt!

Puberteten var en svår tid för mig, men för varje år som gick blev min fascination och mitt intresse för det okända bara större, det var som en magnet.

Barnet jag var skriker fortfarande ibland, stilla. När jag hör skriken idag vet jag att de bara är minnen, minnen som har lämnat avtryck i mitt psyke.

Den här texten kanske inte är sammanhängande alls, för när jag skrev den gick jag tillbaka i tiden och blev Terry Evans röst, som barn.

/Terry Evans

Ursprungligen publicerad i Barnens Röst blogg.

Föregående artikelTillbaka… till framtiden
Nästa artikelBesökaren
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn