Det är lättare att skylla på andra för det som inte fungerar än att inse hur mycket jag själv påverkar och kan behöva ta ansvar över i obehagliga situationer. Det förstod jag först efter flera år som medryttare. Av någon underlig anledning fick jag alltid rida de lite hetare hästarna. De som hade nerverna utanpå och som gillade fart och fläkt. Precis som jag. Vi drogs till varandra på något konstigt vis. Eller…

Det vackra fuxstoet jag var medryttare på innan jag väntade mitt andra barn, var både karis­matisk, egensinnig, rolig och lättstressad. I alla fall så som jag lärde känna henne. Det stall hon stod i låg i en liten by och vissa dagar valde jag att skritta längs asfaltsvägen genom samhället för att ta mig till skogen. Den sträckan brukade vara fylld av faror. Hemska soptunnor som stirrade på oss. Konstiga prylar låg på lur på gräsmattorna. Dörrar som plötsligt öppnades eller märkliga människor som promenerade längre fram på vägen. Bilar, cyklister, hundar och barn. Allt såg hon och ville göra mig uppmärksam på. Det gjorde att även jag började speja i fjärran för att hinna vara beredd innan hon skulle till att reagera. Vi stressade upp varandra så mycket till slut att när vi väl nådde stigen till skogen, var vi båda genomsvettiga och skärrade.

Det blev till slut för mycket för mig. Jag förbannade min otur med hästar. Varför drogs jag ständigt till de här tokstollarna som var svårhanterade och tittiga? Jag förstod att jag behövde förändra något för att få ett annat resultat. Så den här morgonen ville jag göra skillnad. Jag bestämde mig redan innan jag åkte till stallet, att idag kommer inget beröra mig. Inget! Det var en vanlig vardags­morgon och vi hann ut på vägen innan de flesta hade hunnit gå ut till sina bilar och åka till jobbet. Det brukar vara min plan. Det var lugnast då. Jag satt tungt i sadeln. Hade tvärtemot normalt, långa lösa tyglar. Enhandsfattning. Lite lojt så där, på cowboymanér, och så började cirkusen. Hu, en man som går på sin egen infart. Stoet spände sig. Jag brydde mig inte. En dörr som slog. Hon tvärstannade. Jag brydde mig inte. En hund som skällde. Hon började trippa på stället. Jag såg åt ett annat håll och gäspade demonstrativt. Inget skulle beröra mig idag. Inget! Jag kortade inte ens tyglarna.

Efter en kvart, när halva sträckan genom byn var avklarad så drog hon plötsligt häftigt efter andan och sedan kom en lång frustande utandning. Hon slappnade av. Hela hästen sjönk ihop. Hon sänkte halsen och resten av asfaltspromenaden gick hon som en gammal, lugn och oberörd westernhäst. Jag log. Äntligen!

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att nästa gång jag undrar över varför jag drabbas av samma sorts djur, människor eller situationer, så ska jag verkligen på allvar ifrågasätta mig själv och mina tankar. Är det verkligen så? Eller är det jag? Och vad skulle jag i så fall kunna göra annorlunda?

Kia Enbarr – Silvermåne
Vägledare och utbildare inom djurkommunikation och Intuitiv Tarot
Silvermåne på Facebook

Föregående artikelPrecis som Bruce Lee
Nästa artikelDe första skälvande kliven, Del 1
Ända sedan barnsben har djuren legat mig varmt om hjärtat. Hästar och hundar har alltid funnits i min närhet och med det också föreningsarbete. Redaktör för olika klubbtidningar har också varit en sysselsättning som föll sig helt naturligt för mig eftersom reklambyrån var min arbetsplats under många år. Mitt andliga intresse har funnits med mig sedan tidiga tonåren och när jag var 21 började jag meditera i grupp. Vad jag inte visste då, var att jag tio år senare skulle leda min första studiecirkel i djurkommunikation eller att jag ytterligare tio år senare skulle ha utvecklat en helt egen tarotutbildning som mer baseras på intuition än på det traditionella sättet att lära ut. Idag lever och arbetar jag med Magnus Pamp. Vi arbetar bl a med Intuitiv Tarot, Djurkommunikation, Drömtolkning och Transformation Game. Allt vi gör i vårt arbete genomsyras av intuition och personlig & andlig utveckling. Det jag har kommit att intressera mig för är framför allt hur vi använder oss utav vår intuition i olika sammanhang, i vardag som arbete. Därför kommer du på mina sidor kunna läsa berättelser om olika djurmöten jag gjort, om hur du kan använda tarotkorten för att fördjupa kunskapen om dig själv och om själens tysta röst, intuitionen, som försöker nå dig genom ditt vardagsbrus.

2 KOMMENTARER

  1. Åh, vad jag känner igen det du beskriver. Djuren, människor o även materia är i reciprocal dans med mig utifrån mina sinnesstämningar, tankar och känslor. Det du berättar är verkligen ett härligt exempel på hur du genom en intention ändrar hela händelseförloppet.

    Jag brukar träna på människor som jag har svårt med att helt enkelt ändra min inställning o se det fina hos just den människan, inte det jag finner jobbigt. Då ändras allt vi blir goda vänner.

    • Ja det är märkligt hur vissa situationer förändras, på ett sätt jag inte kunnat förutspått, eller… på det sätt jag tänker mig/hoppas på. Bara jag vågar släppa taget.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn