En söndag i juli för några år sedan, så ströddes en väns aska ut över havet. Han var nybliven pappa och skulle snart gifta sig och äntligen flytta tillbaka till sitt hemland tillsammans med familjen. Jag tror ju att det finns en högre mening med det mesta som sker, men ibland är det svårt att tänka så. Särskilt när en alldeles för ung man lämnar kvar sin blivande fru och bara några dagar gamla dotter och alla planer de hade i livet…

Jag hörde min snart femårige son inne i vardagsrummet som plötsligt ropade min avlidne väns namn flera gånger (hans namn är inte svenskt och jag hade inte sagt det till sonen). Jag dubbelkollade att jag verkligen hade uppfattat det rätt och undrade sedan varför sonen ropade hans namn. ”Han är här!” svarade sonen glatt.

På eftermiddagen satte sig sonen i mitt knä och sa:
– Mamma, när du ska dö, då kramar jag dig såhär och så vi kan dö tillsammans båda två, så behöver vi inte bli ensamma.
Jag sa till honom att jag faktiskt inte hoppas att det blir så, för det är som det ska vara om jag dör före honom eftersom jag är mycket äldre och att det oftast brukar bli så.

Samma kväll när jag nattade sonen sa han plötsligt med panik i ögonen:
– Jag vill inte att du ska dö, mamma!
– Jag förstår att det känns jobbigt älskling, jag blir också ledsen när jag tänker på att min mamma och pappa kommer att dö en dag. Sonen:
– Jag kommer att bli alldeles ensam då och jag kommer att sakna dig jättemycket!
Jag sa att jag förstår hur han känner, men påminde honom även om att hans egen pappa inte har sina föräldrar kvar, men att han har oss och därför inte är ensam. Sonen fortsatte:
– Jag hoppas verkligen att jag får barn, annars kommer jag att bli alldeles ensam!
– Annars har du säkert vänner och kanske en fru, svarade jag. Sonen:
– Man kan faktiskt dö när man är ung också!
– Ja det kan man, om man till exempel är med om en olycka eller blir väldigt sjuk. Din farmor och farfar blev ju väldigt sjuka. Vi får hoppas att pappa och jag lever länge och blir friska och gamla, så vi får vara tillsammans så länge som möjligt.

”Jag har aldrig tänkt tanken förut att det kan finnas en människa som inte tror att det går att leva utan mig.

Kvällen efter började sonen snyfta igen när han låg i sin säng och det var dags att sova.
– Mamma, jag vill inte att du ska dö, aldrig nå’nsin! Jag vill inte att du ska dö på jättejättejättejättejättejättejättejättelänge… När du sen ska dö, då kommer jag att sitta i ditt knä så vi kan dö tillsammans, samtidigt…
– Jag sa till honom igen att jag inte hoppas att det blir så och påminde honom om att han kanske har fru och barn då och att hans barn kanske kommer att känna som honom, att de inte vill bli ensamma och inte vill vara utan honom. Sonen tystnade en kort stund och sa sedan:
– Jag hoppas verkligen att jag får barn, annars blir jag alldeles ensam!

Sonen började få mig att reflektera mera över döden och på ett annat sätt än tidigare, framför allt min egen, och hur den kan påverka honom. Jag har aldrig tänkt tanken förut, att det kan finnas en människa som inte tror att det går att leva utan mig. Kärleken och rädslan är starkare än något jag tidigare har känt. Så även tacksamheten över att få vara mamma till den här djupa, lilla, men starka och grubblande själen…

Trots min andliga tro så har han fått mig att fundera över praktiska detaljer också. Var skulle han ta vägen om både min man och jag plötsligt skulle försvinna ur hans liv? Jag tror att meningen är att vi finns kvar länge vid hans sida, men det känns ändå som om jag skulle lösa eventuella frågetecken som kunde uppstå om det inte blir som jag önskar. För mitt lugn – och för hans trygghet. Detta löste vi så gott vi kunde ganska snart efter.

Hittills hade jag försökt att inte påverka min son så mycket med vad jag själv tror, men när han låg där så ängslig i sin säng med tårarna rinnande, så valde jag att säga till honom att det är bara kroppen som dör och försvinner, precis som min väns aska i vinden, men att själen lever vidare. Jag lovade honom även att jag, om jag kan, den dagen min kropp inte finns kvar längre, ska jag komma och stryka honom på kinden på kvällen – så som han själv har uppfattat att hans farmor gör ibland.

Eva Storgaard
www.vagaleva.se
vagaleva@live.se
https://www.facebook.com/vagaleva/

Föregående artikelStegEt(t), Del 1: Blindheten vid lägerelden
Nästa artikelEtt nytt kapitel
Sedan jag var barn har jag varit känslig för intryck av olika slag, andras känslor och energier har alltid påverkat mig mycket. Mitt sätt att bearbeta mina egna känslor, upplevelser och drömmar har alltid varit med ord, helst i skrift, då de verkar helande för mig. Redan som liten hade jag en dröm om att en dag skriva egna böcker. Numera när jag skriver blir det oftast om andliga tankar och upplevelser som jag själv har haft som barn, och om samtal och upplevelser jag har tillsammans med min son, född 2011. Jag arbetar med hypnos – stärkande djupavslappning i grupp, suggestionsterapi, och regressioner till tidigare liv. Jag arbetar även med mediala samtal, husrening, andlig healing mm. Dipl. Suggestionsterapeut och Tidigare-liv-terapeut/Regressionsterapeut Dipl. Medium och Healer

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn