Jag ser henne fortfarande framför mig, hon går mot mig med bestämda steg. Solen skiner och det är sommar. Hon ler. Det är min mormor. Jag minns henne så. Tyvärr träffade jag henne inte så ofta eftersom hon bodde i Finland. När jag var barn åkte vi till Finland varje sommar. På senare år besökte hon även oss några gånger.

Hon var en envis liten gumma. Hon ville alla väl, alla skulle ha det bra. Ibland kunde jag tycka att hon glömde bort sig själv. Det bästa av allt var att vi hade en bra relation trots avståndet.

Sista gången vi träffades var det sommar. Jag var vuxen och hade min familj med mig. Vi satt ute på hennes trapp, hon och jag. Det var en varm sommardag, ett riktigt getingår. Jag minns det så väl för mormor var jätteallergisk mot getingar. Jag satt som en vakt och lyssnade efter surr ifall någon geting skulle närma sig. Men det kom inga getingar, det var som om vi hade en osynlig sköld runt omkring oss.

Mormor berättade om lantgården som hon och morfar hade byggt upp. Om björken de planterat mitt på gården, som hade blivit jättestor nu. Hon pekande upp mot björken och sa:

– Ser du? Den ser inte klok ut på toppen! Det var åskan som slog ner den!

Nu fanns inga djur kvar. Det har funnits kor och hästar. Morfar dog tidigt och jag vet att det var en enorm sorg för mormor att bli ensam.

Den sommaren visste vi nog båda att det var sista gången vi skulle ses. Det var inget vi sa rakt ut men vårt samtal speglade så. Det var som ett hemligt språk mellan oss.

Vi besökte även morfars grav. Mormor klädde på sig sin finklänning och hon blev så vacker, som hon blev ung på nytt.

Vid kyrkogården traskade vi till morfars grav. Jag minns att hon blev tyst. Så här efteråt tror jag att hon pratade med honom, kanske förberedde honom på att hon snart skulle komma.

Hon berättade mycket om morfar den sommaren och jag kände att hon saknade honom mer än vanligt.

– Du vet guldklockan som står på byrån, den ska du ha när jag dör, sa hon plötsligt till mig.

– Det har jag sagt till alla, så de vet. Jag vill att du ska ha den! Mormor var envis och bestämd när hon sa det.

Den står hemma hos mig. Varje gång jag ser den, minns jag.

Mormor somnade in en sen sommarkväll, så där härligt i sömnen. Jag vet att morfar mötte henne.

Tyvärr kunde jag inte närvara på min mormors begravning och jag var jätteledsen för det, länge. Jag hade velat vara med på hennes sista resa.

Men mormor kom tillbaka och sa:

– Du förstår inte! Du skulle inte vara med på begravningen. Vi skulle inte ta farväl på det sättet, utan det gjorde vi redan den sommaren. Jag vill att det ska vara ditt sista minne av mig, levande.

Det var som en sten som föll från mitt hjärta! Självklart var det så! För det är det jag minns hela tiden, den sommaren! och det är det hon har försökt få mig att förstå!

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelNär bitarna faller på plats
Nästa artikelEn astral resa – Fakta eller fiktion?
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn